Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Mannerfelt: I Kebnekaise. En naturhistorisk rundvandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Glaciärernas tillbakagång under de sista decennierna är en
generell företeelse. På flera håll har själva fronten dragit sig
tillbaka två à trehundra meter sedan sekelskiftet. Samtidigt har
den vertikala avsmältningen varit mycket betydande. Den har
givit sig uttryck i en sammansjunkning av hela glaciärmassan,
vilket tydligt framgår av bilderna.
Den lilla istungan, som skjuter ned från Björlings glaciär
för att taga ett annat exempel, verkar nu svag och medtagen i
jämförelse med de spruckna tassar, som ännu 1922 gjorde
skäl för namnet »Björnlabben». När Svenonius 1908 besökte
denna glaciär, var själva fronten, som nu är helt utplånad, inte
mindre än 15 m hög.
Ännu mera markant är volymminskningen på glaciären
under Kuopertjåkko, där man till höger på bilden på sid. 335 ser
ett snöläge slingra sig utför i skydd av den sidomorän, som före
sekelskiftet begränsade glaciärkanten. Bilden på vidstående sida
av Kebnepakteglaciären är tagen sommaren 1937. Två år senare
ha några klippartier under isfallet redan börjat smälta upp. Just
nu gå alla glaciärerna tillbaka med för vart år ökad hastighet
från det maximum, som sannolikt nåddes under 1700-talet.
Komma glaciärerna då helt att försvinna? Den frågan kan
ingen svara på. Det enda vi kunna förstå, är att det nuvarande
är en länk i en oändlig utveckling, i vilken vår tids älvar och
glaciärer, djur och människor endast äro tillfälliga, förgängliga
gäster.
Det är de stora kontrasterna mellan branter och vidder,
mellan glaciäris och sommargrönska, som förläna
Kebnekaisefjällen dess vilda skönhet. Fjällängarnas yppiga örtagårdar och
klippavsatsernas prunkande stenpartier ligga som oaser mitt i
ett ödsligt blockhav.
Redan vid Kiruna har man lämnat efter sig de stora
Norrlandsskogarna. Mellan fjällbjörkarnas knotiga stammar
skymtar man redan de välkända profilerna av Singitjåkko,
Tuolpa-gorni och Kebnekaise i fjärran. Under färden över de långa
sjöarna mellan Jänkänalusta och Nikkaluokta märker man, hur
först granen, sedan tallen långsamt tunnar ut och lämnar plats
åt fjällbjörkens ljusa lövhav, som med skir sommargrönska
fyller dalbottnarna i Vistasvagge och Ladtjovagge. Källvattnet
porlar, solen glittrar i lövverket och marken doftar av midsommarblomster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
