Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Birgitta Ahlberg: Sett i Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är djupa och ödsliga skogar med enstaka blänk av stilla
vatten, och sagan, som alltid haft sitt hem i skogen, lever här
med förunderlig makt. Granarna vinka som troll med ludna
armar, Oden vandrar i nattdimman över myrarna — men i en
glänta ljusnar det av björk och lind, och genast är folkvisan
också med:
»För linden bär löv, och löven falla av,
men jorden bär alla gröna skogar.»
Men vad är detta — är det också en saga som tar gestalt?
Ljus blänka fram i skogen, ljus i långa rader och av olika färger,
vägen blir blank och speglande som vatten, och någonstans ur
mörkret hörs musik. Hur är det möjligt, att vår egen gamla
vanliga värld, som vi för det mesta anse för den enda verkliga, den
där det finns elektriskt ljus, hus i ordnade rader, bio, radio och
affärer, kan te sig så främmande? Den riktiga verkligheten, den
kanske i stället är det som ligger bakom och ovanom: de stora
tysta skogarna och ensamheten under tindrande stjärnor?
Tänk, så kan Skillingaryds municipalsamhälle växa till
något av en symbol! Ty dit var det vi kommo.
Men tiden led, och till sist mynnade alla våra brokiga vägar
i en enda, en stor och bred: hemvägen, som förde oss bort ur
Småland. Hösten nalkades, och det låg oro i luften. Men
östgötaslätten låg som guld i solen, Bråviken skimrade som siden,
Kolmården reste sina raka, kopparröda tallstammar mot skyn,
Sörmland gick i mjuka, gröna böljor — det var alltsammans
kära och kända trakter. Nu var också Småland erövrat, och det
kändes — och det kommer alltid att kännas — som en lycka och
rikedom, som inga aldrig så mörka och frostiga vintrar kunna
beröva oss, att minnas dess röda byar, susande hagar och
blånande skogsvidder, vågglittret kring dess stränder, stillheten över
dess bruna myrar och de sovande skogarnas andetag under
stjärnhimlen. Och är vintern än aldrig så mörk och lång, så blir det
ändå till sist sommar, och då — då kanske vi få komma dit igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:08:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1940/0356.html
