Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aldo Almqvist: Blåhammarstugan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huvudbyggnaden tillkom sedan under sommaren 1912 efter ritningar av
ingenjören G. Pettersson. Därjämte anlades en enkeltrådig telefonledning
till Storlien samt uppsattes intill stugan en av A.-B. Gasaccumulator
skänkt agafyr. Själva turiststugan var uppförd i två våningar.
I två logement, ett för herrar och ett för damer, funnos 30 sängplatser.
Transporterna över Enan voro vissa tider av året besvärliga.
Vandrare och varor måste sommartid forslas över älven i båt. Hästarna
fingo vada och draga fordonen med sig. Under vårarna utsattes hästar
och varor för avsevärda risker. För att åstadkomma en bättre och
tryggare överfart anlade föreningen år 1920 med bidrag från
Jämtländska lappväsendets fond och Svenska turistföreningen en hängbro i
närheten av Rundhögen. Bron medförde en avsevärd förbättring av
kommunikationerna med replipunkten Storlien.
Blåhammarstugan syntes vinna fjällvandrarnas gillande. Synbarligen
fyllde den ett behov och trots de enkla logementen och övriga
enkla anordningar voro gästerna tillfredställda. Personalen hade ofta
strävsamt, särskilt under påskarna, då stugan mottog och härbärgerade
långt flera gäster än vad den var avsedd för. Då fingo golven
tagas i anspråk som viloplats. I storstugan slumrade man sida vid sida,
om icke ljuvt så dock tryggt i skydd för köld och fjällstormar.
Allt lovade gott, men så kom ett fruktansvärt slag. Den 25 augusti
1923 nedbrann huvudbyggnaden till grunden. Branden hade icke blott
förstört byggnaden, den hade ock krävt fyra människoliv, den
tjänstvilliga och plikttrogna personalen och en som gäst ofta och gärna sedd
norrman. Hur branden uppkommit och hur den kunnat medföra denna
tragedi, är höljt i dunkel. Sorgen över de spillda liven var allmän i
vida kretsar och olyckan utlöste en djup förstämning. Föreningen gav
ock uttryck åt dessa känslor.
Efter denna ödesdigra händelse grep sig föreningen omedelbart an
med återuppförandet. För att minska risken vid en brand byggdes två
envåningsstugor, förenade genom en brandsäker gång. Baningenjören G.
Pettersson stod för ritningarna, i visst avseende modifierade av
arkitekten G. Holmdahl. Sålunda uppfördes dels en »storstuga» med matsal,
kök, två gästrum och ett personalrum, dels en »gäststuga» med två
logement. Fasta sovplatser funnos för 42 gäster. Den nya stationen
öppnades den 1 mars 1925.
Under årens lopp blev Blåhammarstugan allt mera frekventerad.
Icke sällan blev den överbelagd. Krav på utvidgningar döko då och då
upp. Då rörelsen under flera år i början av 1930-talet givit gynnsamma
resultat vågade sig föreningen också på en ombyggnad av »gäststugan».
Den utökades under åren 1933—34 med en mot söder vettande
tillbyggnad och där inreddes 4 rum med 4 och 8 rum med 2 bäddar samt
ett vaktmästarrum. Då en logementsavdelning med dess 14 bäddar
samtidigt slopades, medförde ombyggnaden en utökning av antalet
bäddar för gäster med 18. Omändringen medförde rymligare plats och
mera ostörd nattro för gästerna. Värmeledning infördes.
År 1934 drabbades föreningen av en avsevärd ekonomisk förlust. Den
svåra och plötsliga isgången under vårfloden ramponerade bron över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
