Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eli F. Heckscher: 1500-talets svenska samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lantbefolkningen dominerade i så pass hög grad som man gärna
kan tänka sig. Endast en tjugondel av befolkningen, fem procent,
tycks nämligen ha varit bosatt i städerna, mot 44 procent, nästan
nio gånger så stor andel för närvarande, om vi sammanslå städer,
köpingar och municipalsamhällen. Bergslagens befolkning intog
en ställning som i många hänseenden liknade borgarnas och var
icke mycket mindre till antalet, kanske fyra procent av det hela.
Frånsett adel, konungatjänare och prästerskap bestod Sveriges
befolkning i övrigt av bönder och deras hushåll; alla andra delar
av samhället sammantagna voro efter antal en ren obetydlighet i
jämförelse med bönderna.
Å andra sidan ger detta en något överdriven föreställning om
själva jordbrukets roll, ty bönderna voro långt ifrån enbart
jordbrukare. »Landsköp» och lanthantverk voro visserligen sedan
århundraden ständigt på nytt förbjudna, men förbuden verkade
mycket litet. Gustaf Vasa sade själv att det var lika svårt att fånga
alla de ulvar som i skogen löpa som att ta alla landsköpare för
huvudet. Och det förefaller uppenbart att det mesta av landets
inre handel och sjöfart, liksom av dess hantverk och fiske,
utövades mer eller mindre som binäringar vid sidan av jordbruket.
I den andra vågskålen vägde visserligen att stadsbefolkningen
å sin sida i stor utsträckning ägnade sig åt jordbruk och framför
allt boskapsskötsel; t. o. m. en stad som Stockholm var rent av
inom murarna uppfylld av nötkreatur, svin och fjäderfä, och de
ännu mindre städerna voro till stor del helt enkelt med
stadsprivilegier utrustade jordbruksbyar. Men icke desto mindre vägde
detta lätt i jämförelse med lantbefolkningens sysselsättning inom
»stadsnäringarna»; ty stadsbefolkningens obetydliga numerär
hindrade den från att lämna väsentliga bidrag till den totala
livsmedelsproduktionen.
Detta svenska samhälle var som helhet i det närmaste
självtillräckligt, vad man kallar en autarki, icke därför att någon
skulle ha önskat det, utan helt enkelt därför att det låg så långt
ifrån handelns stråkvägar och hade proportionsvis så litet att
bjuda på. Importen gällde i det väsentliga endast tre eller om
man så vill fyra varugrupper: kläde och vissa andra textilvaror,
salt, humle och — som betydligt mindre viktigt — specerier.
Bland dessa fanns det icke mer än en enda verklig
nödvändighetsvara, nämligen salt; och hur stor roll den relativt taget spelade
i utrikeshandeln på Gustaf Vasas tid i jämförelse med nutiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
