Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eli F. Heckscher: 1500-talets svenska samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgår av att den i värde utgjorde ungefär en fjärdedel av hela
importen, medan dess roll för närvarande är ungefär en
fjärdedels procent, sålunda en hundradel av det förra. Humle var av
vikt för ölbrygden men framställdes till en del inom landet, och
specerierna efterfrågades för att krydda folkets både mat och
dryck. Däremot gick den största gruppen, kläde och övriga
textilvaror, uppenbarligen i allt väsentligt till en liten samhällsgrupp,
hovet och aristokratien; ännu två hundra år senare, i mitten av
1700-talet, säges det i redogörelsen för befolkningsstatistikens
resultat, att alla som på landet hade klädesrock antecknades som
»ståndspersoner». Å andra sidan var det ej litet av lyxvaror
som infördes, icke blott för de praktälskande yngre Vasarnas
utan också för Gustaf Vasas eget behov: siden, guld- och
silvertyger, ädla stenar, guld- och silvertråd, vin, sviskon,
kanariesocker o. s. v. Ett par stora fartygslaster som inkommo
omedelbart efter landsfaderns död innehöllo uteslutande lyxartiklar.
Frånsett saltet betydde det däremot ej mycket för den alldeles
överväldigande majoriteten av Gustaf Vasas svenska folk, hur
mycket varor som kom in utifrån eller på vilka villkor det kom
in. Å andra sidan försiggick det ganska mycket byte inom
landet, framför allt mellan skogsbygderna med deras
överskottsproduktion av ladugårdsprodukter och slättbygderna med
spannmålsöverskott.
Bytet hade övervägande en prägel som vanligen betecknas med
uttrycket naturahushållning, d. v. s. vara mot vara. Det är
sålunda betecknande att när vid ett tillfälle en avbetalning skulle
göras på den skuld till Lübeck som tyngde landet efter
befrielsekriget, så ville kungen skjuta upp likviden men var ur stånd
att göra det, därför att man redan hade lagrat de livsmedel
som skulle utgöra betalningen och dessa skulle fördärvas vid
längre uppskov.
Visserligen saknades det långt ifrån pengar i Sverige under
denna tid, lika litet som under medeltiden, såsom ju framgår
redan av de många, ofta vackra mynt som ännu äro bevarade.
En del av transaktionerna skedde genom penningbetalning, fastän
det vanliga i så fall var att man satte ihop betalningar av varor
och penningar tillsammans. Men därtill spelade pengarna en stor
roll för skattsamling, och särskilt landsfadern själv var ganska
likgiltig för att få pengar för andra ändamål än just detta. På
Gripsholms slott, i »herr Eskils gemak» på Stockholms slott och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
