Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eli F. Heckscher: 1500-talets svenska samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra ställen samlade han efter tidens förhållanden stora skatter,
och vissa bland mynten, nämligen de många utländska och den i
Sverige slagna dalern, fyllde inga andra uppgifter än att antingen
samlas på hög eller gå i byte med andra länder. Däremot fyllde
pengarna alltid en stor uppgift genom att verka som vad man
kallar värdemätare, d. v. s. att utgöra en måttstock på varornas och
de personliga tjänstbarheternas inbördes värde. Man föredrog att
uttrycka värdet exempelvis i mark eller daler framför att säga att
ett skeppund osmundsjärn var värt t. ex. fyra lispund smör, fastän
också det senare förekom.
Betalningarna man och man emellan skedde kanske som regel
utan mellankomst av pengar, och detta satte i hög grad sin prägel
på hela samhällslivet. Ty man måste då komma i förbindelse
med så speciella köpare att de ägde den dubbla egenskapen att å
ena sidan behöva ens egen överloppsvara och å andra sidan
själva ha en överloppsvara som man för egen del behövde; det
utgjorde naturligtvis en stor svårighet för bytet. För att i någon
mån avhjälpa den företog man sig emellertid mellanhandel,
sålunda att köpa andras varor endast med syfte att sedan mot dem
kunna byta till sig vad man själv behövde. Så t. ex. köpte
Dalslandsbönderna mot sitt eget smör järn i Värmland, för att
därigenom kunna byta till sig den fisk från Bohuslän (Viken) i Norge
som de behövde men som fiskarna där ej ville lämna i utbyte
mot dalslänningarnas smör.
Allt detta bidrog till den bundenhet som utmärkte tidens
samhällsliv. Gustaf Vasa visade intet intresse för en ändring på denna
punkt, ty dels höll han nu en gång fast vid medeltida traditioner,
dels vållade naturahushållningen honom ingen olägenhet, när
han i allt väsentligt var hänvisad till in- och utbetalningar i eget
land — det land han kände så som väl aldrig en härskare har
känt sitt rike och där det just icke förelåg något påtagligt behov
av penningbetalningar. Det var först när den svenska staten fick
stora utbetalningar att verkställa i penningform utomlands, i
samband med landets indragning i den europeiska politikens
virvlar, som de styrande började intressera sig för att avlösa
naturahushållningen genom penninghushållning.
Det jordbruk, som av alla skäl måste vara landets förhärskande
näring, fick mycket av sin prägel genom ägoblandningen eller
bytvånget. De särskilda bönderna hade icke jorden samlad på ett
enda ställe i byn utan fördelad på alla de fält varav byns odlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
