Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eli F. Heckscher: 1500-talets svenska samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jord bestod. I lyckliga fall hade var bonde en smal teg som
utgick från bygatan, med tegarna i samma ordning som böndernas
byggnader lågo; men det var endast början, ty sedan upprepades
samma ordning på vart och ett bland byns fält, så att en bonde
mycket väl kunde ha sin jord fördelad på 60 olika ställen i byn
och i ytterlighetsfall över 100. Stundom var dessutom
ägoblandningen mycket mer oordnad än så. Orsakerna till denna
egendomliga jordfördelning voro många, men en av de viktigaste var
önskan att var och en skulle ha del i alla slag av jord. Följden
blev tydligen att ingen bonde kunde sköta sin jord individuellt,
ty ingen kunde komma fram till sina många tegar utan att gå
över grannarnas. Det måste sålunda råda ett slags kommunistisk
drift, trots att äganderätten var individuell. I fastställd ordning
måste alltså byalaget som helhet plöja, så, skörda och släppa ut
kreaturen på stubbåkern, ty eljest kom den enes initiativ i strid
med den andres. Odlingssättet kunde lika litet vara
individuellt. Samtidigt saknades all gemensam ledning för annat än
tillämpning av denna byordning, och det är därför givet att
hindren mot ändringar i odlingssättet skulle bli nästan
oöverstigliga. En stor del av jordbruksdriftens orörlighet
sammanhängde härmed.
Därtill hörde en stor motvilja mot att använda någon del av
den odlade jorden till framställning av foderväxter, med påföljd
att kreaturen under vintern måste svältfödas och hade mycket
litet näring att ge människorna under större delen av året. Gustaf
Vasa ålade sålunda bönderna att insamla »halm, löv, skav, vass,
bark» till kreatursfoder, och ett ännu mindre aptitligt men
mycket vanligt foder var tydligen själva spillningen. Det är intet tvivel
om att en stor del av kreatursstocken helt enkelt svälte ihjäl under
vintrarna, som kungen också påpekade.
I den mån det var möjligt höllos kreaturen på skogen, och de
väldiga skogsvidder som hörde till byallmänningarna i mellersta
och norra Sverige värderades huvudsakligen som betesmarker. Så
länge vegetationsperioden varade, gåvo de också rikligt foder till
de i förhållande till åkerarealen mycket stora boskapshjordarna,
vilket förklarar det överskott som uppstod på smör och hudar och
den roll dessa varor spelade i landets export. Stora voro
kreaturen visserligen minst av allt. Hans Forssell säger att »kon i
konung Gustafs ladugårdar företedde samma skapnad som en
årsgammal kalv av god herrgårdsras». Men det hindrade ej mjölk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
