Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albin Widén: Dräng i 1500-talsgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vinterfodret. Lars fick således på senvintern först och främst ägna
sig åt hemforslingen av foderstackarna från utägorna. Att dylikt
arbete var typiskt för vintersäsongen framgår av Vasakrönikan
— den landsflyktige herr Gustav doldes i ett foderlass, just därför
att ett sådant inte ansågs väcka någon särskild uppmärksamhet.
Om hemkörningen av höet från myrhässjorna genom
milsvida skogsmarker ofta var rena hundgörat, ingick bland
vinterhalvårets drängsysslor även jakten, som av den tidens
människor visserligen inte betraktades uteslutande som ett angenämt
tidsfördriv men som i varje fall hade det ovissas tjusning. I våra
dagar är det endast i lappmarkerna som en dräng kan få ägna
sig åt jakt på arbetstiden, men för 1500-talets bönder var jakten
en viktig binäring över hela landet. Dess betydelse framgår
mindre av förefintliga siffror för skinnexport — när bönderna
jagade var det mest »för at få något till matz», som det heter i
gamla domböcker. Naturligtvis jagade man vad man kunde få
tag i, mård, utter, ekorre och andra pälsbärande djur men
fågelfänget liksom jakten på älg och björn bedrevos i stor stil. För
älgen anlades hela system med gropar, varigenom man spärrade
vägen för djuret, som under sina vandringar från den ena
betesmarken till den andra valde ungefär samma väg mellan sjöar
och höjdsträckningar. Groparna voro försedda med spetsade
pålar, som trängde in i älgens kropp, då han föll ned i gropen —
i bästa fall i bringan, förorsakande en snabb död men ofta
stickande hål på buken, varvid det inträffade, att älgen
vandrade långa sträckor med utträngande inälvor. Drängen Lars i
Backa var hemmastadd i konsten att anlägga en älggrop, men
han kunde även gillra ett älgled. Inne i skogen drog man
samman vindfällen i de täta buskarna, så att det endast på vissa
ställen fanns luckor, som bildade en framkomlig väg. Här
spändes en smidig trädstam som en väldig sprättbåge. Då älgen kom
stötte han bringan mot ett snöre, som sträcktes och utlöste
gillret, och så drevs ett spjut tvärs igenom djurets kropp. Att drängen
Lars i Backa fick se till att sådana älgled inte voro gillrade i
fäbodskogarna, då kreaturen släpptes på bete, är helt naturligt.
Lars i Backa fick säkerligen också deltaga i björnjakt då och
då. Björnen jagades och fångades på mångahanda sätt, man har
gillrat snaror i hans väg och man har försökt att fånga honom
i gropar och flakar — de sistnämnda ett slags fällor, som kunde
betecknas som råttfällor i jätteformat. Men den vanligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
