Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albin Widén: Dräng i 1500-talsgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fotbollsmatch kan lämna stoff till i våra dagar. Att stå ensam inför
en jättebjörn som kommer gående på bakbenen, rytande, med
stickande ögon och röd, gapande käft, det gör endast en
karlakarl utan att darra på handen.
En ännu mera påfrestande situation kunde Lars i Backa råka
ut för. Han hade själv ringat en björn i en stenig skogsbacke
borta i markerna, och när tiden var inne, gjorde hans husbonde
Jöns och några andra manfolk sällskap till idet. Som det
brukades, satte man ett par stänger i kors framför ingången för att
hindra björnen att rusa ut alltför hastigt — emellanåt kunde han
komma som en pil, och man hann varken sticka eller skjuta,
förrän han redan brutit sig igenom jägarringen. I detta fall voro
de vanliga försiktighetsmåtten onödiga, man körde in en lång
stång i idet men inget brummande hördes. Det var en hårdsövd
kanalje — eller var idet tomt när allt kom omkring?
Man gjorde sitt bästa för att få nalle på benen men förgäves.
Lars fick ett och annat speord för att han lurat folk till ett tomt
ide ... han rodnade om örsnibbarna och det slutade med att
han åtog sig att krypa ned i det och se efter. Ett dylikt företag
innebär alltid, att man enkelt och flärdfritt sätter livhanken på
spel. Elddon hade man med sig. Man slog eld med fnöske och
flinta och tände en kådig spån från en stubbe. Med blosset i ena
handen och ett björnspjut i den andra stack sedan Lars ned
huvudet i ingången till björnidet. Han visste att så länge han kunde
hålla det brinnande blosset framför sig var det ingen
överhängande fara — men om det slocknade? Det luktade björn nere
i idet, ingen fråga om annat. Var det en björnhona med ungar,
kunde vad som helst hända. Nu hördes äntligen ett ilsket
brummande. Nalle var vaken och Lars ansåg det säkrast att krypa
baklänges ut i det fria. Björnen blev ihjälstucken sedan och
fördes i triumf till Backa. Där flåddes kroppen och hängdes upp
till allmänt beskådande och alla jägarna drucko hans gravöl, så
det blev stor fest i Backa den kvällen. En av de ursprungligaste
festanledningarna är nedläggandet av ett större villebråd och
björnjakten med åtföljande festlighet har långt fram i tiden
bevarat urtidstraditioner.
Björnjakten var således fest och äventyr, fågelfångsten som
bedrevs vintrarna igenom hörde till vardagsarbetet. En gård som
Backa kunde ha hundratals fågelsnaror gillrade ute i markerna
och ibland hade man även stockar eller flakar, alltså tunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
