Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albin Widén: Dräng i 1500-talsgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fallgiller. Dessa giller voro spridda över ett betydande område och
krävde en hel del arbete, innan de gjorts färdiga för
vinterfångsten. De sågos sedan till en gång i veckan. Därvid hjälptes
bonden Jöns och drängen Lars åt. På vandringen till snarskogen
hade man snarbunten bunden på matsäcken på ryggen, under
själva arbetet hade man annars snarpinnen i vänstra handen
och yxan i den högra. En man ställde ut femtio snaror om
dagen, avståndet mellan dem var beroende av
terrängförhållandena. Ofta sattes de över kreatursstigar eller under täta granar och
dylika platser, dit fåglarna sökte sig. Man ordnade långa strängar
av buskar och ris, som kallades hag, och lämnade i dessa luckor,
där snarorna placerades. Vi kunna ta för givet, att Lars fick
ordna hagen, medan Jöns, som hade ledningen av arbetet, skötte
själva gillringen. »Hugg mig en flygel», var en uppmaning, som
han med jämna mellanrum riktade till sin medhjälpare. Flygel
kallades nämligen den övre pinnen i själva snarställningen, och
det var i denna som snaran, som på denna tid säkerligen
mestadels bestod av tagel, gjordes fast. På kvällarna sutto de båda
fågelfängarna och snodde snaror framför brasan. De hade en
bunt tillknutna ämnen om halsen och byxan var uppkavlad, ty
snaran snoddes på det nakna låret. Bredvid sig hade männen
aska på ett stycke näver, och esomoftast ströddes aska på, så att
taglet ej skulle halka, då det bearbetades.
En drängsyssla, som numera inte förekommer, men som på
1500-talet i vissa trakter av vårt land hörde till det vanliga
vinterarbetet, var malmfångsten på isen. Det var kanske inte alltid
något angenämt tidsfördriv att stå ute på isen i vinterblåsten
men det måste göras. Man högg hål i isen med en yxa eller en
isbill, och medelst en skrapa med långt skaft, i vilket flera
pinnar voro instuckna till handtag att användas allteftersom vattnet
var djupt, skrapades malmen i form av grus eller småsten ihop
i en hög på botten, och högen östes sedan upp med ett
skopformigt redskap, som var fastbundet vid en annan stång. De små
malmhögarna på isen hämtades med häst och meddon och togos
sedan i anspråk för den inhemska järnhanteringen.
Då man på 1500-talet måste ha fyr i spiseln för jämnan för
att hålla vinterkölden ute, krävde anskaffningen av bränsle en
hel del tid. Man kan således förstå, att man i en bondgård på
1500-talet hade mycket att göra även på vintern. De korta
dagarna måste tagas väl i anspråk, och de långa vinterkvällarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
