Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: Det svenska 1500-talet i dikten och i verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullkomliga förakt för all gammal hävd och alla fordom förvärvade
rättigheter. Privilegier, sade han vid ett tillfälle, hålla vi icke för
mer än ett blåbär värd. För att förstå den oerhörda räckvidden
av detta yttrande måste vi erinra oss, att hela det medeltida
rättssystemet vilade på vördnaden för beseglade brev och aktstycken.
Även den djärvaste drog sig för att kränka den rätt som hade ett
dylikt underlag; det tedde sig som ett angrepp på själva
grundvalen för samhället. Men Gustav Vasa kände ingen tvekan. Med
en hänsynslöshet, som måste ha tett sig förfärande för samtiden,
bröt han med rättssedvänjor, som hade sekelgammal hävd för
sig och framtvingade en ny ordning, anpassad efter hans egna
behov och önskemål. »Här är nu en annan värld förhanden än i
förtiden varit haver», skrev han i ett brev år 1539.
Den vanliga uppfattningen att han hade den svenska allmogen
med sig och således var en folkkonung i ordets bästa bemärkelse
är så oriktig som gärna tänkas kan, vilket ju till överflöd bevisas
av de ständiga upproren mot hans styrelse. »Konungen hade icke
länge ro i sänder», skriver hans krönikör Peder Svart. Det var
icke så lätt för dem som kommo i vägen för hans hårdhänta
framfart att förstå den storslagna rikstanke som låg bakom och
dikterade hans handlingssätt. Smålänningarnas representanter kallade
honom i ett plakat av år 1529 »denne onde kung Kristians like».
Stupstockar och galgar betecknade bådas väg, och om kung
Kristian velat stympa den svenske bonden så att han skulle gå enbent
bak plogen så hotade kung Gustav med att utrota hela Dalarnas
befolkning, om den ej fogade sig i hans stränga påbud. Konungen
klagar själv över att han jämförts med de bägge blodstyrannerna
Herodes och Pharao.
I fråga om kyrkoreformationen förhåller sig saken ungefär på
analogt sätt. Den genomfördes av konungen mot folkets bestämda
önskan och under häftiga protester från alla håll utom från en
del adliga kretsar, där man med glädje motsåg ett tillfälle att
återtaga tidigare gjorda donationer av gods och gårdar till kyrkan.
Religiöst intresserad synes konung Gustav knappast ha varit;
hans sympati för den nya tron var väl snarast politiskt och
ekonomiskt motiverad. Endast långsamt och under envist motstånd
vann den nya tron terräng. På sina håll, t. ex. i Östergötland
med dess många minnen från den katolska tiden, levde den
gamla lärans traditioner kvar ända fram emot seklets slut. Bittert
klagade man över »det okristliga regemente som i detta fattiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
