Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: Det svenska 1500-talet i dikten och i verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korrigering men som dock i huvudsak äro riktiga. Vi vänta ännu
på den forskare, som skall kunna med rättvisa åt alla håll teckna
dragen av vårt lands väldigaste härskargestalt.
Beträffande Erik XIV har den populära traditionen på ett
egendomligt sätt tagit fasta på tvenne sidor av hans personlighet
men totalt utsuddat och förvanskat andra. Renässansdraget i
den rikt begåvade Vasakonungens väsen har å ena sidan
betonats med mycken styrka; å den andra åter har
hänsynslösheten i hans regemente och dess förfärande grymhet i starka
färger utmålats i litteraturen.
Den bild av konungen, som forskningen nått fram till — bäst
formulerad av Ingvar Andersson i hans bekanta ypperliga bok —
kompletterar den vanliga uppfattningen med många betydelsefulla
drag. Konung Erik var utan tvivel en genial personlighet med vida
politiska vyer, överlägsen insikt i försvarstekniska frågor och
sällsynt omfattande humanistisk bildning. Särskilt för vårt lands
sjöförsvar hade han en klar blick, och de taktiska regler han utgav
för striden till sjöss ha av fackmän ansetts stå långt framför vad
samtiden i allmänhet visste om principerna för sjökrigets förande.
Också i avseende på lantkriget visar han sig som en förstklassig
organisatör, om han än tydligen saknade de egenskaper vilka
krävas av ledaren i den taktiska sammandrabbningen. Men i hans
utomordentliga begåvning lurade en hemsk fara, det ödesdigra
släktarvet: sinnessjukdomen, vilken i Sturemorden bröt fram med
en sådan förfärande kraft.
I hela hans väsen framträder också den från fadern ärvda
misstänksamheten i en abnormt hög grad. Krönikeförfattaren Rasmus
Ludvigsson säger med rätta att konungen var en omild och
misstänksam herre. Tidvis kunde han utveckla hela sin älskvärdhet
och tala flytande latin med utländska gäster och legater, men
strax därpå hände det att han »var lostig i slottskällaren med
Jöran Persson och annat gement sällskap». Vid dylika tillfällen
gick det hett till, tio kannor — 26 liter — rhenskt vin
konsumerades, och i vredesmod slog konungen av en bardisan på den
stackars vinskrivaren Sven Jonssons rygg. Då talades icke
som vid de formella hovaudienserna om Cicero och Virgilius
utan fastmera om alla de lömska praktiker, vilka förehades av
»Satanas ledamot, som Hans Konglig Majestäts ovänner äro».
Vi har här kommit ganska långt bort från bilden av den elegiske
konungen, som med Karin Månsdotters blonda huvud mot sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
