Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Erik Steneberg: Renässansfurstar i stål och siden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vapenforskningen kunnat tillskrivas Gustav Vasa själv. Den som
nu ser rustningarna på deras plats bland Livrustkammarens
historiska föremål, löper ingen risk att bli vilseledd. Han får
veta att de äro Vasaminnen. Som sådana belysa de en sida av
Vasafurstarnas framträdande. Vi få på så vis endast en
ofullständig föreställning om deras yttre skick, dels för att endast de
förnämsta numren skonats av tiden, dels emedan samtliga deras
dräkter gått förlorade. Man har emellertid i tidens vapen- och
dräktinventarier en källa till berikande av bilden.
Vår 1500-talskultur är i väsentliga stycken importerad. I sina
yttre drag ger den endast en svag avglans av kontinentens
renässansalstring. Viljan att ansluta sig till vad som i utländska
kulturcentra var rådande stil är påtaglig och kanske lovvärd. Ändå
framträda i slotten och deras inredning en mängd provinsiella
drag, vittnesbörd om vårt lands fattigare äldre kultur — sund,
praktisk och i sina uttryck förvisso icke mindre intressant än den
utländska ögonfägnaden, men i varje fall mera primitiv. Man
undgår inte att se det, och kanske frestar detta mången att anse
de äldre Vasarna för ett i sin yttre stilföring ganska rustikt släkte.
Ett sådant antagande är dock förhastat. Lättare än på andra
områden kunde man i fråga om den personliga lyxen hålla sig i
nivå med utlandet. Den svenska kungafamiljen hade nästan
samma möjligheter som ett tyskt furstehov att förse sig genom
beställningar.
Om Gustav Vasa säger hans svåger Per Brahe att han gärna
och med framgång uppbar »konunglige klädebonad» och att
man inte kunde se sig mätt på hans kungliga persons däjelighet.
På hans »livklädekammare» förvarades importerat sidengevant
av mångahanda slag, bland de dyrbarare sorterna exempelvis
gyllenatlas, gyllenduk, silvertobin och sammet av olika ursprung.
Han ägde sobelfodrade »kjortlar» av silverduk eller violett
sammet, olika slags atlaströjor samt vita eller lavendelfärgade hosor.
På ett porträtt från äldre dagar (på Bysta) återgives han i en dräkt,
som i hans garderob torde ha upptagits som en mårdfodrad
sammetskjortel, belagd med guldbårder och unsguldkedjor och
med guldstift i ärmarna; därtill bar han sammetshosor med
»övertog», mellan vars på samma vis belagda »streck» sidenet
pludrade ut. Snittet i hans dräkter följde det tyska modet, men
dessutom betecknas redan omkring 1540 en del plagg som
spanska. Enligt tyskt bruk kunde han till fest bära en pärlkrans på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
