Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gösta Attorps: På Vasavägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gösta Attorps:
PÅ VASAVÄGAR
Att följa Gustav Vasa i spåren från Kalmar och upp till
Räfsnäs vid Mälaren och således färdas ungefär de vägar som den
ur fångenskapen undsluppne svenske adelsmannen reste, när
han kom hem till sitt av danskarna erövrade land försommaren
1520, borde vara en ganska lockande uppgift för en
romanförfattare. Ty denne behövde inte alls känna sin inbillningskraft
fjättrad av den historiska verkligheten: man vet över huvud taget
inte vilka vägar Gustav Vasa valde. Men för den vanlige
skribenten, berövad fabuleringens sköna gåva, ställer sig saken
brydsammare: han måste tycka att vasatidens gamla krönikörer —
Peder Svart, Mårten Helsing och Erik Göransson Tegel —
lämnat honom ett alltför klent bistånd.
Något ha de dock antecknat, och han får försöka att reda sig
med detta. Hur landet tedde sig, som den driftige Gustav
Eriksson var ute för att bringa tillbaka i rätta händer, kan man
också få någorlunda besked om ur andra källor; och hur det
tedde sig hösten 1940 kunde vi själva se från den snabbt, alltför
snabbt, framilande gengasbilen, som på fyra dagar förde oss
från Kalmar och upp till Tärnö i Sörmland. Ingen skulle glatt
sig mer åt framstegen än Gustav Vasa, om han plötsligt suttit
med i bilen, ute på en hemlig inspektionstur för att se hur det
gamla tröga rike, som han under fyrtio år manade på som en
oxdrivare och lärde och ledde som en fader, nu levde sitt liv.
Hans hand har vårt Sverige murat
från grund och till tak.
Men tillsvidare, så sade vi oss denna ljuvliga brittsommardag,
då Öland sam i milda violdagrar och den utbrunna vassen hade
ett återsken som av brons, har han inte hunnit längre än till
Stensö udde, som skjuter ut ett stycke söder om Kalmar; och
det var dit vi voro på väg. Vad skeppar Heinrich Möller
på »Korpen» än tänkte, då han den sista maj 1520 satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:09:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1941/0157.html
