Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: På Vasavägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innan vi började följa Emån — vi hade passerat den för en
stund sedan och tittat på ett gammalt laxfiske och en
vattenhjulsdriven kvarn som nu tjänade som mjölnarens privata
elektricitetsverk — hade vi att göra en avstickare till gården Grönskog i
Fliseryd. Den hörde en gång till de gods, som Gustav Vasa och
hans far — sonen var tydligen den mest drivande av de två —
ansågo tillkommo dem i arv efter Sten Sture den äldre; och
befann sig i främmande händer, när Gustav Vasa, alltid en föga
samvetsöm jordförvärvare, ett par år före 1520 kom dit för att
övertaga egendomen. Då voro, skriver Mårten Helsing i sin krönika.
»theres fougte och tiänere, szom godtzen innehade, ther före och
wilde honom ingeledes godzenn innrymme, vthen fougdtenn slohg till
Hanns saligh Kong:e M:tt medh full alffware, szå att hann hade nhär
klöffwed honom hwffwudhpannen i tw stycker, hwar Hanns M:ttz
kock icke hade kommit ther szå snart emillen och medh enn
krummekoke förtagit huggit. Hwarföre whar högzbe:te Hanns Konng:e M:tt
och icke seenn vthenn sköth strax till fougdenn igenn och gaff
honom någen wedherkiennilsse ther före, ther aff dhå kom, att ther
skifftedes hugg på både sijer, och högz:te Hans Konng:e M:tt måtte på
thet sidzte wijke, och kunde ther på thenn tijdh intedt uthrätte.»
Denna berättelse, som får sin säregna ton av en kunglig
skrivares vördnadsfulla sätt att benämna ynglingen Gustav
Eriksson, säger i fortsättningen att Hans Majestät »på den tiden»
inte kunde komma åt godset; så förmodligen var Grönskog ännu
1520 inte i hans ägo, och möjligen satt den avvisande fogden
alltjämt kvar, i vilket fall det tydligen inte fanns någon anledning
för flyktingen att titta in. Det gjorde emellertid vi och blevo väl
bemötta: någon tillförlitlig tradition lyckades vi inte uppspåra,
men gården hade ett par vackra 1700-talsflyglar, och vi ångrade
inte vårt besök. Så fortsatte vi upp genom Emåns dalgång, och
trakten började bli högläntare: bältet av frodig lövskogsvegetation
drog sin höstligt flammande fåra längs vattnet, men längre
upp på sidorna tog den djupa barrskogen vid. Bortom Högsby
kommo vi till de första kolmilorna, och kolaren, en vänlig och
språksam karl, gick omkring med oss ute i regnet och demonstrerade
hur de anlades och sköttes, varpå han bjöd oss in i kojan,
där han hade spis som värmde skönt. Chauffören var mycket
intresserad av att se hur gengasbilens drivmedel kom till; och det
var kuriöst att höra de båda yrkesmännen, som genom tidens
svårigheter fått en plötslig samhörighet, utbyta sina åsikter om
hur varan borde vara beskaffad: den ene med sin tradition av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
