Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Boëthius: Bergslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgifterna, hyttebyggandet och de stora gruvarbetena, löstes genom
kooperation. Det stora kapitalet förlorade sina uppgifter. Därför
avbröts den utveckling, som inleddes under genombrottsåren.
Om stormännen behöllo sina intressen vid bergen, läto de
bergsmän, som voro deras landbönder, sköta driften i vanliga
allmogemässiga former.
När den orena blästran skulle förvandlas till brukbart
smidesjärn, upphettades den åter i en härd. Därpå utdrevos slagg och
andra föroreningar för hand med hammare. I Bergslagen »höggs»
järnet i små stycken, »osmundar». Osmundsjärn var redan
på 1200-talet en väl inarbetad exportvara. På alldeles samma
sätt som med blästran förfor man med tackjärnet. Men då detta
upphettades i härden, inträdde åter en ny metallurgisk process,
»färskningen». Tackjärnet befriades från det överflödiga kolet
och blev smidbart. Sedan hamrades det och höggs i osmundar.
Från Tyskland kom en ny stor nyhet, den vattendrivna
hammaren. Med den kunde man smida ut järnet i stora stänger.
»Stångjärnet» var begärligare och betingade ett bättre pris än de
små osmundsstyckena. När Gustav Vasa tagit hand om rikets
hushållning, började han därför ivra för den nya metoden. I en
utsträckning, som gav den ekonomisk betydelse, infördes den hos
oss omkring år 1540. Stångjärnet utsmiddes av tackjärn sedan
detta färskats, eller av osmundsjärn. Vanligen antar man att de
färdiga osmundarna omsmiddes. Men även blästror ha
upphettats i stångjärnshamrarnas härdar och utsmitts till stänger.
Gustav Vasas stångjärnshammare företrädde en välkänd typ
inom äldre industri, den stora mekaniska anläggning, som
uppsamlar och förädlar ett av många småproducenter framställt
halvfabrikat. Men det förekom också både att bergsmän smidde
stångjärn vid små hamrar, anpassade efter deras produktion, och att
större stångjärnshamrar själva framställde sitt tackjärn vid egna
större masugnar.
Vad som ovan sagts om utvecklingen i järnbergslagen gäller,
alla metallurgiska skiljaktigheter till trots, i sina huvuddrag också
för de ädlare verken. Också vid dem bevarade kronan de
regalrättsliga befogenheterna från genombrottsåren, medan
stormännen och de främmande kapitalisterna trängdes tillbaka.
Smältverken blevo också här små anläggningar, lämpade för
drift i allmogemässiga former.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
