Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Eklundh: En gård — ett hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Eklundh
Mänskorna som bo i de ensamma gårdarna, blicka ännu lika
undrande mot en främling som förr, då han dyker upp framför
förstudörren och då de samlas en gång i veckan utanför kyrkan,
följa de alltjämt gångna århundradens oskrivna bud. Männen
understå sig icke att gå innanför kyrkmurarna förrän klockan
ringer till ingång, utan vänta i spridda, lågmälta klungor på
budskapet. Då det kommer, lyfta de sakta på kyrkhattarna, men
bara lagom högt, allt är ofantligt välbalanserat, och vandra sedan
genom grindarna mot ingången. Där sluta deras kvinnor till. De
ha å andra sidan hävd på att redan innan klockan kallar, få gå
in på kyrkogården och besöka gravarna.
I vapenhuset ställa männen från sig sina käppar liksom
fädernas fäder en gång i tiden lade sina vapen där, och så tåga alla in
i långa rader, men skiljas strax obönhörligen, kvinnorna åt
vänster, männen åt höger. De draga från bänkarnas tröga riglar och
det ekar genom kyrkan.
Då trosbekännelsens andra artikel läses, niga gummorna vid Jesu
namn utan att veta varför. Det är gångna århundradens sed, som
drar i deras knän och de knixa ett slag, men bara lagom, bara så
mycket, som deras samvete säger dem, att de anständigtvis behöva.
Organisten spelar preludiet till »Den blomstertid nu kommen
är», så att menigheten verkligen kan uppleva sommaren. Han
hänger sig åt psalmen, han spelar rikt och överdådigt och mitt i
ropar göken genom orgeln inte bara en gång, men tio å rad för
att på allvar inpränta hos de lyssnande, vad som händer utanför.
Se’n mullrar åskan hemskt i orgelbasen och blixtarna spraka, så
att man ofrivilligt kastar ett öga ut genom fönstren, men bara för
att möta solen, som slår breda ljusbårder över golvplankorna
ända bort mot den stora altartavlan, där den tolvårige
Människosonen dväljs i templet bland visa, skäggiga bibeltolkare.
Då vi gå ut genom kyrkdörrarna, hälsa vi till höger och
vänster. Överallt möta vi ögon, som vänta, att vi skola upptäcka dem
och verkligen känna igen dem. Och nedanför trappan tala vi
med grannar och bekanta om klöver och havre, om väder och
vind. Vi, liksom de, leva nära jorden och äringen.
I denna avsides bygd och bland detta gammaldags folk ligger nu
gården. Den är vår sedan nära tre årtionden. Den är ingen
märkvärdighet, det finns tusen och åter tusen likadana röda gårdar
med vita knutar runt om i landet. Men denna gården är vårt hem.
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
