Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Eklundh: En gård — ett hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Eklundh
är fylld av underliga, främmande ljud. Det låter som ett avlägset
klockspel, som börjar vid fisksumpen där borta och rinner fram
ända till den stora granen ute på udden, vänder tillbaka och
kommer igen i oavbruten följd. Ingenting syns, men luftenär
full av det eviga, oföränderliga och ändå ständigt växlande
spelet, som stiger upp ur vattnet och flyter fram och tillbaka, ett
lekfullt gäckeri i kvällsdiset. Jag sitter länge stilla och lyssnar,
bunden som av trolldom. Hur många hundra grodor ha
bröllopsfest här i natt? Längs hela stranden sitta hanarna och pressa
sina smidiga honor intill sig hårt och hänsynslöst, medan deras
fula trutar bubbla ut hänförelse i det ljumma vattnet.
Det är fantastiskt, men våren förvandlar allt till en kärlekens
Höga visa. Skogar och vatten ha fått gråa sidendok över sig, men
längs landlinjen slår porsen en roströd bård och när båten
skjuter in och de närmaste grodklockorna tystna, möter jag i stället
porsdoften. Den är som rökelse och myrra. Stilla och ödmjuk
går jag uppför backen under alar och björkar. Lövet är precis
så stort som musöron och ligger vävt som det finaste
spetsgarni-tyr mot den bleka vårhimlen över mitt huvud. Det är den tiden
på året, då tjädern spelar bäst och i natt, när det dagas i skogen,
skall jag uppleva storfågelns extas.
Sakta kommer jag in genom vita trädgårdsgrindar. Det doftar
mylla, som jäser, löv, som spricker, liv, som spirar. Se där, där
blommar körsbären på bar kvist, ensamma och liksom
tvekande. En ollonborre surrar förbi och slår till min hatt. Han är
yr i huvudet av våren, han med. Och där, Gud hjälpe, där var en
läderlapp. Det var längesen jag såg en sådan sist.
Gården ligger i halvslummer, en dörr går upp, en vit gestalt
stiger ut.
»Kommer du äntligen!» — Så gå vi in.
Men när dagarna sedan stå stora, klara och skälvande av sol,
taga vi fatt på det vakna arbetet.
Det har funnits vårar, då solakvällen mött oss som
»markernas dagtrötta söner» för att tala med dalaskaldens ord, och vi ha
varit nöjda att bara få sitta stilla med domnande muskler och
sedan sjunka in i drömlös ro.
Såddhackorna ha gått från morgon till kväll ute på de
kal-huggna marker, vi fingo övertaga den gången. Den fete
plantören satt belåten på en sten med händerna över knäna och in-
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
