Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björn Gottlieb: Till fjälls med tandemcykel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Intill museet ligger en annan vacker gård, Bondarv. Enligt en
inskrift i dagstugan i flygeln är den byggd 1797 av bonden Jonas
Olofsson och h. h. Anna Mårtensdotter. Nu har Sveriges ungdom
tagit Bondarv. Gården har nämligen blivit ett högst förtjusande
vandrarhem och semesterhem. Ett hem med traditioner.
Rosorna i trädgården dofta efter regnet, när vi vakna på
Bondarv nästa morgon. Ljusnan ligger blank nere på gärdet, dimman
står lätt som en brudslöja kring Järvsö klacks Vesuviusliknande
hjässa, himlen lyser fram mellan tallstammarna där uppe, och
vinden fyller våra näsborrar med finaste barrskogsparfym, då
vi högt över Ljusnans västra strand styra kurs mot Ljusdal.
Älven är full av nyflottat timmer och läckert gula sandbankar, som
harmoniera i färgen med timmerlänsarna. Den vita kyrkan mitt
i dalstråket är det centrala smycket i detta landskap, som förtonar
i gult och i blått, fastän inte precis i flaggans nyanser.
Mellan Ljusdal och Färila dystrar utsikten till. Ljusnan har
grävt ned sig mellan höga sandbankar i skogen, vattnet veckar
sig i forsvirvlar, skogen växer på sandmo. Det är tungkört idag.
Vi rasta i Färila. Vad finns här att se utöver kyrkan med de nio
kyrkstallarna, som vända gavlarna mot landsvägen i väntan på
att hästen i dessa bensinlösa tider ska återvända till spiltan. Det
är dåligt kameraväder, men apparaten har kommit att bli
hängande över axeln, när jag går nedåt bron över älven för att se
på utsikten. Ortsbefolkningen tittar också. Det svenska lejonet är
vordet ett misstänksamt lejon och blundar numera med högst
ett öga i sänder. Lejonet har skådat en misstänkt främling med
kamera och ringer omgående till landsfiskalen. På återvägen får
jag alltså följa med för att legitimera mig. Det går bra. Någon bild
har jag bevisligen inte tagit från bron, papperen äro i ordning,
och fem minuter senare är jag åter en fri man.
I grannskapet av Kårböle — nästa anhalt på resan — sköljer
Laforsen, Hälsinglands största vattenfall, med förnyade krafter
efter två dars regnande över de blanksvarta bottenstenarna. I det
trevliga vandrarhemmet, en prydlig villa, där vi övernatta,
blomma trettiosex pelargoniesorter och åtskilliga kakteer.
Regnet fortsätter envist dagen därpå, vägen är lerig och tung,
postbussen bussig att ha. Den för oss till Sveg på tre timmar. På
höjderna alldeles utmed vägen ligger Messubods — Mesbodens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
