Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt första kristna århundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herren hjälpte honom, så att han fick munkar från Tyskland och
England, då knappt någon av landets barn blev munk. Och vi
få veta, att kungar och stormän respekterade och vördade
honom, och att landets driftige och mäktige jarl sade till sina
vänner: »När jag märker, att abbot Gerhard ser mig, darrar jag
av fruktan, som om alla mitt hjärtas fördolda ting låge öppna
för hans ögon.»
När nu Gerhard efter en fyrtioårig tjänstetid som abbot blivit
gammal och sjuk, så vill han en dag resa till Clairvaux. Hans
munkar avråda: en sådan resa tål han inte vid. Men han
åberopar sig på Sankt Bernhards löfte, och drager åstad i en bärstol
mellan två hästar; och underbart att säga kommer han den
långa vägen över hav och floder fram till Clairvaux. Där vårdas
han på klostrets sjukhus och dör omsider och får sin
efterlängtade grav i Clairvaux’ jord vid sidan av en vän från gamla dagar.
Krönikören torde ha känt den gamle, om han än inte var med
den gång, då han utsändes. Men abbot Gerhard av Alvastra är
en från andra källor känd person, och vi ha alltså här —
visserligen i legendens naiva stil — en liten teckning av en av ledarna
för cisterciensernas första generation i vårt land, en man med
något av Sankt Bernhards egen tro och hänförelse. Cistercienserna
voro en kontemplativ orden, deras förnämsta uppgift var bön
och betraktelse, icke praktisk religiös verksamhet bland folket
som de senare tiggarmunkarna. Deras lekbröder brukade
klostrets jord, odlade upp vildmarken och byggde deras kyrkor.
Ordens inflytande på den materiella utvecklingen och på kyrklig
konst och arkitektur är lätt att se. Svårare är att se den inre
sidan, deras religiösa insats. Man har väl uppfattat dem som
kraftbegåvade män — man hör hur de sjunga i sin kyrka på
bestämda tider dag och natt. Kunde det icke vara gagneligt att vinna
skydd genom deras förböner? Men när den bistre krigaren darrade
för blicken hos en vapenlös försakelsens man, som tycktes läsa
hans hjärtas tankar, så anade han väl något om en makt, som
icke är av denna världen.
Åren 1152—53 besöktes Norge och Sverige för första gången av
en påvlig legat, engelsmannen Nicolaus Breakspear,
kardinalbiskop av Albano. Han kom från England till Norge och insatte
där en egen ärkebiskop i Nidaros. I Sverige höll han det första
svenska kyrkomötet, hos Sverker och Gislo i Linköping. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
