Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Birgitta Ahlberg: På kungsvägar genom Västergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Birgitta Ahlberg:
PÅ KUNGSVÄGAR GENOM
VÄSTERGÖTLAND
Där kungsvägen ur Vätterskogens dunkel rinner ned mot
Västergyllens ljusa slätter och platåbergen rada upp sig i långa,
högtidliga led, där öppnar sig utsikten över en av Sveriges klassiska
nejder. Det är inte en utsikt bara i rummet. För den som färdas
med historieboken och västgötalagen till resehandböcker — och
det var vad vi gjorde under den resa som här skall skildras —
blir det i minst lika grad en resa i tiden, och det stolta
landskapet ligger i ett sällsamt ljus, vilket uppenbarar fördolda ting
och gör det förflutna lika gripbart och levande som den
solskensdag, som just nu tindrar över bergen och som, också den, snart
skall tillhöra det förgångna.
Sekler och öden ha rullat fram över Falbygden, men ändå
tycks det som om tiden på ett förunderligt sätt stått stilla där.
Slätten är visserligen mera öppen och odlad än för bara några
hundra år sen, och då människorna första gången kommo
vandrande längs floddalarna täckte urskog den bördiga jorden, men
bergens lugna horisont var redan då densamma som nu, och
kanske ropade göken lika klart borta i Gerumsberget som han
gör denna strålande majdag.
Å, kan man inte se det alltsammans, de långa seklen och
människornas korta liv . . .
Eld och flintyxor öppna gläntor i urskogen, kornet strilar för
första gången ned i slättens givmilda jord, kreatur släppas i vall
under träden. Långsamt vidgas bygden, och snart resa
muskelstarka, djurhudsklädda män gånggrifter och hällkistor till sina
ätters lägerstad. Flintan viker för bronsen, stenkammargravarna
för gravrösena, och slutligen kommer järnet. På gravfälten bli
ättehögar och bautastenar grannar till fädernas grifter, runor
ristas på stenarna, och vid berg och källor, i lundar och
skurdtempel offrar man till Oden och Frigg. Ättens huvudman sitter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:09:28 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1942/0075.html
