Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: På kungsvägar genom Västergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de voro primsignade vid kyrkodörr, kristnade i dopfunt,
fostrade med kyrkogång och en dag skulle somna i frid efter
anammande av sakramentet för att sedan inom kyrkogårdshägnaden
bida den eviga glädjen. De gingo troget till de små kyrkorna
kring bergets fot — Agnestad, Karleby, Leaby, Saleby,
Falekvarna, Slöta, Smedby, Synnerål, Luttra (varav ingen numera
återstår i orört skick) — men de firade inte desto mindre
torshelgen i festligt prydda stugor och offrade i Lokakällan vid
Ållebergsände, där det klara vattnet rinner ner i ett kalkstenskar
och försvinner åt norr, åt jättarnas väderstreck, dit allt ont
samlas. Ty de gamla gudarna och källdiserna voro ingalunda ur
leken; de hade bara förvandlats till onda och hemlighetsfulla
makter, som man tydde sig till då intet annat hjälpte mot
sjukdom och nöd. Vilken lång kedja går inte från Ålleberg och
Lokakällan fram genom tiderna ända till våra dagar! Ännu efter
1900-talets ingång har det funnits folk som talat om hur åskan
(= Tor) slagit ihjäl trollen och som försökt bota sjuka med vatten
som rinner mot norr.
Men alla vägar från Lokakällan gå inte mot det som ont och
mörkt är; en leder också till Agnestads kyrkogård. Dit måste
vi vallfärda, trots att den i ordets egentliga mening ligger vid
sidan av allfarväg. Delvis måste vi gå på åkerrenarna för att
nå den fridlysta hägnaden, där grundmurarna av Västergötlands
minsta rundkyrka lysa kalkgrå på vallen.
Stort och märkligt är det inte, det vi här se — åtminstone
inte för den som bara ser till vad för ögonen är. Men här vigde,
säger västgötalagen, den helige Sigfrid en gravstad, där okända
föräldrar åt den signade jorden anförtrott kanske det dyrbaraste
de ägde: två små barn på ett och tolv år, vilkas gravkistor av
sten mer än 800 år därefter återfunnits på samma plats där de
lagts till ro. Det var redan innan Ragvald Knapphövde red
eriksgata, och då stod här kanske en stavkyrka av resvirke med
hörnstolpar, syllar, dörrträ och hammarband, brant kroppås och
stampat jordgolv, så som Hedareds kapell i Sjuhäradsbygden
tedde sig ännu för två hundra år sen. Men längre fram på
1100-talet restes inom hägnaden en liten rundkyrka av kalksten i
jämna skift till Guds ära och byalagets värn, ty Ätrastigen,
härvägen, som ibland förde härjande fiender in i bygden, mynnar
inte långt härifrån. Dörren med dess flata kalkhäll vette mot
sydväst och släppte in eftermiddagssolen i en gyllne strimma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
