Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: På kungsvägar genom Västergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi lämna Ekornavallen och dess minnen och fortsätta till
Hornborga, där den kräftrika Slafsan glittrar över kalkhällarna
mellan buketter av kabbelök, och vidare till Broddetorps nya kyrka
och Bjällums lider. Det är den ljuvligaste väg uppe på
Billingens mjuka slänter, som långsamt sjunka mot Hornborgasjön:
landskapet är öppet och storstilat, ljust och behagfullt på samma
gång, och trots att vi sett ganska mycket av det vackra
Västergyllen måste vi säga att detta tillhör det grannaste. På den vägen
nå vi slutligen det blomvita, boklövsgröna, björkdoftande
Varnhem, dit cisterciensermunkarna anlände i det nådens år 1150
och liksom vi funno allt ganska gott.
Munkarna hade då redan haft två olika boplatser, sedan de
några år tidigare utgingo från moderklostret Alvastra, nämligen
på Lurön i Vänern och i Lugnås halvannan mil öster om
Kinnekulle, men då den fromma fru Sigrid, en fränka till helge kung
Eriks drottning, skänkte dem jord i Skarke socken togo de
tacksamt emot. Erik Jedvardsson, som den tiden varken var kung
eller helgon än, och hans husfru Kristina förgrymmades svårt
och trakasserade illa de fromma bröderna, innan dessa slutgiltigt
kommo till ro på sin nya gård. Ännu stod det kamp mellan den
gammalgermanska regeln, att ättejord ej fick skiftas till oskylda,
och den utländska, som kyrkan företrädde och som höll på
personlig äganderätt. Meningsbrytningarna spåras i västgötalagens
ärvdabalk, där det visserligen sägs ifrån, att en döende ej må
skänka något till kyrkan, om ej arvingen själv säger ja därtill,
»men så säga lärde män, att man ej må säga nej därtill enligt
Guds lag».
Striden bilades emellertid med tiden, och kung Erik blev
munkarnas vän. Själv kom han att hamna i ett helgonskrin
långt borta i Uppsala, men hans ättlingar vila ännu i den sköna
klosterkyrkan, som de dock aldrig sågo i sådant skick som vi, ty
hela klostret nybyggdes efter en eldsvåda på 1200-talet. Hit kom
Inge d. ä. från Hånger, och den kloke och kraftfulle Knut
Eriksson, som ensam bland ett helt sekels sveakungar dog sotdöden,
fördes hit efter jordfästningen i Eriksbergs lilla stenkyrka, som
han själv låtit bygga och biskop Bengt den gode skänkt klockor.
Sedan följde i sinom tid Erik Knutsson, segraren vid Lena och
Gestilren, och hans barn, Erik läspe och halte och Ingeborg
Eriksdotter med sin make, Birger jarl folkunge, som blev
stamfader för en ny kungaätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
