Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto Frödin: Alvastra kloster. Inför ett 800-årsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikedom av gullvivor och sippor, blåa, vita och gula. Därifrån
och än bättre från bergets Hjässa kunde deras blickar famna på
den ena sidan Vätterns vidsträckta, ständigt skiftande vattenyta,
på den andra den ljusa, öppna slätten ända bort mot Holavedens
mörka skogsrand i söder. Denna slätt, hade redan då i ett par
tusen år varit en av Sveriges rikaste kulturbygder.
Vi kunna rätt väl föreställa oss hur den då tedde sig. Mellan
åkrarna lågo ännu lövängar inströdda, som rester av forntidens
vidsträckta lövskogar, i våra dagar reducerade till en eller
annan enstaka ekdunge. Där lågo människoboningarna, efter
tidens krav välbyggda gårdar av låga, timrade, torvtäckta hus,
gråa av väder och vind — rödfärgningen var då okänd —, och
på längre avstånd gudshusen, kyrkorna: Väversunda,
Svanshals, Rök och Heda, Stora Åby, Ödeshög och sockenkyrkan
Västra Tollstad. Den förstnämnda bäst bevarad till vår tid, de
övriga mera förändrade, tillbyggda eller mer eller mindre
ombyggda i nyare tid. De lyste ej vita i solen såsom nu, utan
lågo där gråa som Hedas torn ännu i dag. Bygdens välmåga var
grundad lika mycket på den av naturen bördiga, kalkrika jorden
på silurbergets grund som på otaliga generationers strävanden
och mödor, och här hade nu en bondeklass vuxit fram, fri,
besutten och självsäker såsom Folkungarna i Bjälbobygden
mellan Skänninge och Tåkern. Även munkarna måste nog
erkänna, att Gud och Jungfru Maria fört dem till ett land som
flöt av mjölk och honung.
Med förundrade eller rättare oförstående ögon betraktade de
däremot bygdens minnen och lämningar från hedningarnas
dagar, om de nu över huvud lade märke till dem. Där låg på
»Smörkullen» det stora gravfältet från århundradena närmast före
och efter Kristi födelse, nu fullständigt förintat genom de senaste
decenniernas grustäkt, men som varit ett av de största på
Sveriges fastland och som uppenbarligen utgjort hela
Alvastrabygdens gravplats under flera hundra år. Där fanns Rökstenen,
Sveriges märkligaste runsten, som nu sedan ett sekel tillbaka
står vid Röks kyrka. Stenens ursprungliga plats är ej bekant,
men under alla förhållanden måste dess runor ha förefallit
munkarna som riktiga trolldomstecken — och däri har ju
forskningen sedan givit dem rätt.
De av kullersten uppförda bygdeborgarna uppe på berget
måste de däremot väl ha känt till, i varje fall den längst i norr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
