Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: En liten gosse upplever 1100-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämliga rundkyrka finns däremot kvar, inklämd mellan
1700-talstornet och den stora anläggningen med korsarmar och kor
från senare medeltid. I det inre av kyrkan — nyligen utmärkt
restaurerad av Lundberg — med dess rader av nischer har man
dock alltjämt en viss förnimmelse av att stå i ett dopkapell eller
i en gravkyrka på provinsialromersk mark.
Tillkomsten av Askeby och en hel del andra mer betydande
kyrkor i Östergötland är ett uttryck för samma livliga intresse
för kyrkligt kulturliv från den sverkerska konungaättens sida,
som gjorde sig gällande i fråga om de av dess medlemmar
grundade cistercienserklostren. På sina talrika kungsgårdar låter
konungen och hans fränder uppbygga för sin tid
anmärkningsvärt ståtliga kyrkor. Man får härigenom en påtaglig illustration
till östgötalagens ord: Konungen låter kyrkobygge börja,
bönderna föra det till slut. I jordböckerna kallas Askeby prästgård
än i dag för Borggården. Erik Lundberg ser häruti en erinran om
den nu helt försvunna kungaborg som kyrkan med dess loge
(s. k. empor) anslutit sig till. I tornrummets loge var de grova
och valhänt murade väggarna vid förnämliga besök säkerligen
täckta av bonader och på golvet låg björnhudar och fällar. Här
uppe kunde konungen ostört lyssna till gudstjänsten som pågick
där nere hos folket. Eller också kunde han låta sin hirdpräst
läsa enskild mässa vid emporens altare i den halvrunda nischen
mot öster. På de två långa parallelltrapporna i norra och södra
tornväggarna skred den kungliga sviten upp och ned från
kyrkans inre och till logen. Underligt tänka sig att furstar och
riddare vandrat genom dessa trånga passager och över dessa
branta och skrovliga trappsteg för att dyrka himmelens och
jordens Konung! Obekväm väg. Men obekvämt och svårt var det
förvisso också att stiga från asatrons dunkla djup upp mot det
kristna evangeliets höjder. Kungatrappan förvandlades i tidernas
fullbordan till en underjordisk gång där folkfantasien lekte och
lille Jonathan grävde. Men en gång när ytterligare »åtta hundra
julenätter tänt sina ljus», kanske inte ens så mycket kommer att
finnas kvar av vår egen tids slottstrappor och tekniska
underverk! Tidens tanks rullar obevekligt fram och grusar de tempel i
tankens och verklighetens värld som människan i sin
ofullkomlighet lyckligtvis aldrig tröttnar att bygga upp på nytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
