Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adolf Schück: Sankt Eriks minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
legat med ryggen mot marken, vilket bestyrker legendens uppgift om
att Sankt Erik omkommit under ett stridstumult. För den händelse han
bragts om livet genom en regelrätt avrättning borde dödshugget riktats
mot hans nacke. Bland skrinets reliker finnes även en krona. Med den
naturliga misstänksamhet, varmed senare generationer betrakta
medeltida reliker, har även denna kronas autencitet ifrågasatts. Intet
avgörande hinder finnes emellertid för att detta höghetstecken daterar sig
från 1100-talet och att den då har burits av en konung. I varje fall
företer »Sankt Eriks krona» ytterst primitiva drag, vilka utesluta att den
härrör från folkungatiden.
Sankt Eriks dödsdag den 18 maj och de därmed förenade
processionerna fingo med tiden en allt större betydelse. »Eriksmässan» blev
Uppsalabygdens stora högtid, men knappast någon för hela riket gemensam
festdag. Likväl hade den mer än väl lämpat sig härför. Våren hade ju
då på allvar brutit in och på åkrarna hade säden skjutit i höjden. Vi
känna ju alla uttrycket: »När Erik ger ax ger Olof kaka.» Mycket folk
samlades förvisso i Uppsala för att deltaga i de kyrkliga festligheterna
och dessa fingo därför sitt profana komplement: den samtidigt avhållna
Eriksmässomarknaden. Det är likväl betecknande att denna aldrig
fick samma betydelse som vinterns stora Distingsmarknad, vars anor
ledde tillbaka till den hedniska forntiden och som drog till sig besökare
från de mest avlägsna landsändar. Mången av dem som besökte
Eriksmässan lockades kanske främst av hoppet om att helgonet skulle bota
hans bräckliga hälsa.
Från 1300-talets början finnes bevarad en märklig samling
uppteckningar av de underverk, som skett genom Sankt Eriks åkallan. Ett av
de mirakelexemplen synes härröra från våren 1270. En munk från
Gotland låg då sjuk i gråmunkeklostret i Östra Aros. Under »gångdagarna»,
som då inföllo omedelbart efter den 18 maj, blev Sankt Eriks kropp —
»såsom sed är» — buren i procession och under sång från Gamla Uppsala
kyrka till Östra Aros. Den sjuke främlingen hörde sången och
frågade sin omgivning om orsaken härtill. Man upplyste honom då om,
att »Sankt Eriks skrin» bars genom klostret. Munken åkallade då
helgonet och åter vann sin hälsa.
Denna lilla notis upplyser oss alltså om, att Erik den heliges reliker
redan i Gamla Uppsala domkyrka blivit lagda i ett skrin och att man
därifrån burit dem i högtidlig procession till Östra Aros.
Man har ofta i diskussionen om Sankt Eriks existens framhållit att
denna procession över Uppsalaslätten är en kristen motsvarighet till den
hedniska kulten av sveaguden Frö, vars bild fördes omkring på
åkrarna för att främja årsväxten. Det finnes knappast något skäl att här
förutsätta något direkt samband. Processioner av denna art hörde till
helgonkultens vanliga ackvisita och förekommo inom hela kristenheten.
Enligt traditionsuppgifter från 1600-talets slut skulle helgonskrinet
ha burits på en stenlagd gata mellan Uppsala domkyrka och Gamla
Uppsala. Detta bekräftas av en tysk diplomats dagboksanteckningar
från 1590-talets Sverige. Man hade berättat för honom, att den på
Mora äng valde konungen efter kröningen i Uppsaladomen hade fortsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
