- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1942. 1100-talet /
218

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Paasche: I gränsbygder och lappmarker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fredrik Paasche:


I GRÄNSBYGDER OCH LAPPMARKER



Under inbördesfejderna i Norge på 1100-talet hände det gång efter
annan att norska »kongsemner» och upprorsmän sökte sig över till Sverige.
Berättelserna härom blev nedskrivna i Norge och de ge oss en bild av de
svenska gränslandskapen och talar ett och annat om livet bland svenska
hövdingar och bönder. Sagan om konung Sverre är den som berättar
mest för oss; den är upptecknad av en isländare på besök i Norge, men
Sverre själv »sat over og rådde for hvad som skulde skrives», heter det.

Svenska minnen hade kungen många. Han kom till Sverige — den
första gången — sent på hösten år 1176, en ung man som icke vågat
anförtro en enda människa i Norge att han var kungason. Det hade varit
en farlig hemlighet att yppa; jarlen Erling Skakke satt med makten över
Norges rike och tålde inga kungasöner; Magnus, jarlens egen son, bar
den norska kronan.

I Kungahälla sade Sverre farväl till Norge. Över Lödöse drog han
österut i december månad, det blev en tung färd genom vinterlandet. Men
tre dagar före jul var han vid målet för resan, hos jarlen Birger Brosa i
Östergötland. Birger var gift med Birgitta, syster till en hädangången
norsk konung, och Sverre var denne konungs son, konung Sigurds son —
det yppade han nu för jarlen och dennes hustru. De trodde honom inte
mer än till hälften, och knappt det. Han fick emellertid stanna hos dem
över julen; de satte fram vin och mjöd för sin gäst, men ge honom någon
hjälp att vinna Norge, det ville de icke.

Efter jul drog Sverre till Värmland. Sagaberättaren skriver, med en
humor som kunde vara Sverres egen: »Ikke var det nogen stor skare som
fulgte ham; ti han drog avsted selvannen.» I Värmland ämnade han
uppsöka lagman Folkvid, som var gift med Cecilia, konung Sigurds dotter,
alltså Sverres egen syster. Färden blev svår. »Det var som i gamle fortællinger,
der kongebarn kommer ut for stemödrer som hekser; i seks eller sju
dager for han vill gjennem store ödemarker og måtte tåle hunger og frost.»

Men Cecilia tog vänligt emot honom, »hun holdt gjestebud for ham»,
heter det. Och i Värmland uppsöktes Sverre av Birkebeinarna, en slagen
norsk upprorsflock på 70 man, somliga med djupa sår, andra i trasor, de
flesta utan vapen, alla helt unga. De valde Sverre till sin hövding, det
var den 7 mars år 1177 på Hammarön (utanför Karlstad). — Sagan
berättar, att: »I denne skaren var det ingen uten Sverre selv som kunde
lægge råd.» Men han kunde det.

Så drog Sverre in i Ranrike (Bohuslän) och här — på norsk jord —
gav hans män honom namnet konung. Det var Sverres mening att draga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:09:28 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1942/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free