Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Paasche: I gränsbygder och lappmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norrut genom Norge, upp till Tröndelag, där Erling Skakke och dennes
son konung Magnus hade många ovänner. Men övermäktiga fiender spärrade
vägen för Sverre; han måste vända tillbaka till Värmland och
tillbragte där påsken hos en präst. I slutet av april bröt han åter upp: nu
hade han fattat sitt beslut, han skulle draga till Tröndelag genom
Sverige! En besvärligare väg kunde inte tänkas och den förde genom
trakter, som var okända både för Sverre och alla Birkebeinarna. Men ingen
fiende låg i försåt för honom, och färden skulle ge honom ett gott tillfälle
att pröva sina män — och sig själv.
Det är inte möjligt att avgöra längs vilka stigar Sverre färdades; i
sagan nämnas icke många namn, men annars är skildringen utförlig:
»Nu for han gjennem den förste skogen, den var 12 mil lang. De kom
da til Ekshärad. Og da de for derfra hadde de en skog fremfor sig som
var like lang, innen de kom til den trakten som heter Malung. Derfra for
de videre över 15 mils skog til Järnbäraland. I alle disse skoger var det
ingen annen föde å få enn kjöttet av fugl og av elg, og færden blev
vanskelig og tung, eftersom de længe for gjennem ubygder. De måtte utstå
både hunger og kulde og stor trötthet også; hesteskyss eller andre
fremkomstmidler (kjælker, ski) kunde de ikke bruke, ti de for i den tiden
det var værst å fare, just da vårveiret tok snöen bort fra fjell og skoger
og sjöer. Stundom for de over grusmarker, moser og store myrer.»
Men fram kom de — till Järnbäraland. Sagaförtäljaren skriver:
»Järnbäraland ligger under sveakongens vælde, men var hedenskt
område ennu. Innbyggerne hadde aldrig för sett en konge komme til deres
land og var ikke vant til kongers gjennemtåg. Man kunde si at det knapt
var muligt å treffe et menneske som hadde rede på kongsmænn eller
visste om det var mennesker eller dyr.»
De sist citerade, halvt skämtsamma orden är näppeligen att ta efter
bokstaven. Av större intresse är upplysningen att folket i norra Dalarna
ännu var hedniskt. Det är troligt att det förhöll sig så. I avsides liggande
bygder tog det lång tid för kristendomen att vinna seger. Östman
Gudfastsson lät kristna Jämtland, står det på den runsten på Frösön, som
restes av Östman och som tros vara ristad vid mitten av 1000-talet. Men
i en mycket yngre norsk skrift kan vi läsa: »Lodin bonde fortalte på
Härjedalens ’alting’ — det var ved år 1270 — at han kunde minnes de
dager da ikke ett menneske i Ström i Jämtland kunde fremsi Fadervår.»
Det var en stor prövning, står det i Sverresagan, att färdas bland de
oupplysta människorna i Järnbäraland. »Men Gud viste kong Sverre
sin miskunn; straks folket hadde hört kongens ord, blev han mottaget
på beste måte og fikk tillåtelse til gjennemtåg. — Men veien gikk over
ödemarker og moser og store ubygder og elver og sjöer, oftere enn gjennem
bygder. Og fra Järnbäraland for de gjennem en skog som var 18 mil
lang — opp til det herred som heter Härjedalen.»
Det var Sverres land, står det i sagan; det var norskt land. Men Sverre
följde icke dalen mot väster, han drog vidare mot norr, han ville till
Jämtland. »Han for gjennem en skog som var 38 mil lang; i denne skogen
fikk de ikke annet å ete enn bark og sevje og bær som hadde ligget under
snöen om vinteren.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
