Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Westlund: Utflykt till Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulptören Hegwald, otvivelaktigt en av vår medeltidskonsts störste,
har i små figurscener på sina dopfuntar framställt mänskliga gestalter
av en stundom häpnadsväckande realistisk uttryckskraft. I hans
produktion glimtar det oupphörligt fram ansikten eller gestalter, om vilka
man vill tro, att de bära sannfärdiga vittnesbörd om dåtidens
människor. Se till exempel på de på föregående sida avbildade
framställningarna, den ena av den predikande Kristus, den andra av Adam
och Eva, som arbeta i jorden efter utdrivandet ur paradiset. Båda
scenerna äro återgivna på dopfunten i Vänge kyrka, ett av Hegwalds
huvudverk.
Ansiktena äro tunga och grova, munnarna hårt slutna. Uttrycket
är spänt, liksom präglat av vaksamhet och oro. Gestalterna ha inte
det skick och den hållning, som känneteckna människor, vilka vant
sig att ständigt ge akt på sitt yttre uppträdande, att visa behärskning.
Dessa människor se långt mera omedelbara ut. De äro säkert föga
hämmade i uttrycken för sitt känsloliv.
Hegwalds konst griper med sina rötter djupt ned i en fäderneärvd,
folklig föreställningsvärld. Med ohämmad styrka ger han utlopp för
sin uppfattning om människorna och tillvaron. Den kulturvärld och
det samhällsskikt, som utgjort förutsättningen för den höviska,
förfinade Viklaumadonnan, har Hegwald föga gemensamt med. Vad han
har att säga om förhållandena i sin krets känns särskilt övertygande.
Man bör kanske sätta hans figurer mot en samtida eller i varje fall
till tiden icke alltför avlägsen litterär bakgrund för att riktigt se hur
levande de äro formade. En sådan bakgrund — som visserligen inte
berör gotländska utan norska förhållanden — erbjuder Snorre
Sturlassons Heimskringla, vars skildringar omfatta tiden även efter
1100-talets mitt. Skillnaden i livsåskådning mellan hedendomens slutskede
och den första kristna tiden är här framställd som ingen alls.
Kristendomen är ännu på Snorres tid i hög grad en utvärtes företeelse.
Moralen är den gamla nedärvda hedniska. Den ändras blott föga genom
religionsbytet. Av kristendomens förfining och milda seder ser man
ännu föga. Ohämmade våldsdåd och grova plundringar äro tvärtom
vanliga företeelser. Och av våldshandlingarna födas hämndkänslor och
nya våldsverk. Ingen uppröres likväl härav. Alla betrakta det såsom
något oundvikligt. Envar måste vara beredd både att ge och att tåla
svar på tal. Man skall vara hårdhudad och orädd för att klara sig
och sitt. Och vaksam. Inte lita till andra utan främst på sig själv.
Något av denna anda tycker man sig kunna utläsa i stenmästaren
Hegwalds verk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
