Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G. Lundqvist: En tur på en svensk insjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin egen utveckling. Man förstår det nu eftersom det
sammanhänger med så många företeelser i dess liv. Växt- och djurlivet
betinga delvis de kemiska processerna som äga rum såväl i
vattnet som på bottnen. Men vilka orsaker är det som inverka på
växt- och djurlivet? Jo, det är till mycket stor del omgivningarnas
geologiska beskaffenhet, vilka skapa förutsättningarna för de
olika arternas trivsel. Man kan därför säga, att traktens
geologiska särart betingar sjöns typ, och därmed är oss nyckeln given
för en gruppering av det vid första påseendet kaotiska
sjömaterialet.
Den sjö, på vilken vi nu rott omkring tillhör den näringsrika, den
så kallade eutrofa typen. Den som är bosatt utanför det område
där sådana finnas, har kanske svårt att återfinna »sina sjöar» i
den nu beskrivna. I Småland till exempel ha sjöarna vanligtvis
klen vegetation och brunt vatten. De äro av den »dystrofa» typen
eller humussjöar. Deras botten är ofta rik på sjömalm,
utgångsmaterialet för den äldsta svenska järnframställningen.
Uppe i fjällen möter oss så en tredje typ. Här är vattnet
kristallklart, såvida det icke grumlats av slam från glaciärbäckar.
Vegetation och plankton är här av ytterst torftig art. Sjöar av
denna typ kallas oligotrofa eller näringsfattiga. Det är många
drag som skilja de tre typerna åt, men i sanningens namn må
erkännas, att åtskilliga övergångstyper finnas, liksom också att det
finns andra indelningsgrunder, t. ex. efter den högre vegetationen,
efter bottenavlagringarna och efter mygglarvernas art.
Bland de viktigaste kännetecknen på de tre typerna må
följande anföras trots tråkigheten i en sådan uppräkning.
De näringsrika ha vanligtvis kraftig högre vegetation (vassar,
nate och liknande) och alltid så rikt planktonliv, att vattnet under
större delen av sommaren är grönfärgat därav, vegetationsfärgat.
I sig självt är vattnet gult, gulgrönt eller grönt. En 14 centimeter
stor, knallvit plåtskiva kan synas till 8 meters djup. Bottenvattnet
är syrefattigt, i djuphålen nästan syrefritt. Då
temperaturskiktning förekommer, det vill säga att ytlagren till cirka 10 meter
äro betydligt varmare än de undre vattenlagren, förlöpa syre-
och temperaturkurvorna likformigt.
Humussjöarna ha fattig vegetation och tämligen fattigt
plankton, vari dock djurplankton är ganska framträdande. Vattnet är
svartbrunt, mörkbrunt, brunt eller ljusbrunt och vitskivan synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
