Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Thaning: Semestercyklister på cykelsemester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inte ens en meteorolog av facket kan emellertid fortsätta att
tala om vädret en hel kväll, och mycket mindre då en enkel
cyklist på ett vandrarhem, allrahelst som det där inte behöver
råda någon brist på samtalsämnen. Man talar om varifrån man
kommer och varthän man ämnar sig, kollationerar dagens
upplevelser, jämför vägar och vandrarhem och diskuterar företräden
och nackdelar hos olika cykelmärken.
Om läsaren därför ville tänka sig försatt i den kanske inte
alldeles obekanta situationen som vandrarhemsgäst, skulle vi
kunna börja konversera nu, när vi så smått ha bekantat oss
med varandra genom att tala om vädret. Skulle vårt samtal allt
för mycket få karaktären av monolog, ber jag om överseende,
men vill påpeka att det är läsaren obetaget, att när som helst när
så befinnes lämpligt lyfta blicken från boken och sticka emellan
med några hågkomster från er egen cykelfärd i somras. Alltid
skall jag väl kunna ge anledning till några idéassociationer.
Vad skall man ha för färg på sina shorts när cykeln är mörkröd?
Sådan är den evigt kvinnliga inställningen till de
utrustningsproblem som måste knäckas för att en fjortondagars cykelfärd skall
kunna genomföras. Vi män, som ha ett vaket sinne för tillvarons
praktiska detaljer, tänka mindre på cykelns färg men desto
mera på landsvägsdammets, och välja därför kaki. Åtminstone
gjorde jag det. Förresten var det sista paret som fanns i stan, ty
alla människor cyklade i shorts, och naturligtvis skulle också
vi cykla i shorts så varmt och soligt som det var.
Så voro vi alltså lyckligt ekiperade, och lydigt följande
järnvägsstyrelsens enträgna förmaningar att inte pollettera på
lördagar, åkte vi en fredagsmiddag i början av augusti ner till
Centralen i Stockholm för att sända våra cyklar i förväg till
Lindesberg. Själva följde vi efter till samma destinationsort på
söndagsmorgonen. Solen lyste glatt från molnfri himmel, och luften stod
flimrande stilla i den intensiva hettan, när tåget ångade iväg
över slätterna norr om Mälaren. När vi ströko utmed den breda
stensatta huvudvägen som går över den absolut golvplana slätten
vid Kolbäck, utbrast min hustru, som under fjorton dagars tid
uppbyggts med noggranna beskrivningar av strukturen hos det
storkuperade rutplatålandskapet norr om norrlandsgränsen dit
vi skulle fara: »Varför kan vi inte lika gärna göra en cykeltur
här, där det inte finns några backar?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
