Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Thaning: Semestercyklister på cykelsemester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett sådant yttrande kan en karl knappast bemöta på annat
sätt än med ett medlidsamt småleende, ett sådant som man
förstrött kostar på sig åt ett snusförnuftigt barn. Saker skulle dock
inträffa, som visade att det låg en tanke fylld av sunt förnuft
bakom färdekamratens yttrande, och att jag själv grundligt
underskattat innebörden i ordet storkuperad.
Vi hade alltså klivit av vid stationen i Lindesberg med våra
cykelpackfickor i händerna, vi hade hämtat ut våra cyklar,
spänt fast bagaget och lyckligt överlevt de där första femtio
meterna, som äro så vingliga när cykeln är långfärdsbelastad. Vi
följde noga väglappens anvisningar — togo ut vänstersvängen,
åkte över Bottenån och styrde till vänster på en liten trevlig,
lagom smal väg. Att väglappen dessutom gav oss upplysning om
att en »väldig uppförs- och utförsbacke» skulle övervinnas innan
vi nådde Siggebohyttan, fäste vi inte stort avseende vid,
åtminstone inte jag, som stundom åker uppför Götgatsbacken
när jag cyklar hem på eftermiddagarna. Men jag hade aldrig
prövat på att åka uppför Götgatsbacken med tung packning på
cykeln, och dessutom är Götgatsbacken inte sex kilometer lång.
Vi ledde våra cyklar uppför backen.
Det var varmt, men solen började skymmas av ett allt tätare
dis och vi sade: »Gudskelov att det inte gassar som det gjorde i
förmiddags!» Det blev kvavt, men så började det stänka litet i
luften. »Så skönt», sade vi då och stretade oförtrutet uppför. Så
kom en cyklist och åkte förbi oss. Han åkte. »Men så har han
heller ingen packning», sade vi för att trösta varandra och
konstaterade att han var ortsbo och nog inte skulle åka så långt.
Efter en stund kom åter en cyklist med samma suveräna förakt
för nivåskillnaderna. Så började det regna, och regnet blev allt
häftigare. Vi togo på oss regnrockarna och när det inte hjälpte
kröpo vi in under en gran. Där sutto vi. Vi sutto till och med
ganska bra och vi talade om för varandra att regnet snart skulle
sluta, för det här var bara en kort åskskur och sedan hade vi en
fin utförsbacke att vänta. Nå, om en stund saktade regnet av,
och vi klevo ut på vägen igen och drogo upp våra cyklar ur diket.
Har läsaren något minne av Walter Scotts roman »Ivanhoe»,
eller av filmen »Robin Hood», som gick för ett par år sedan.
Om så är fallet, kanske läsaren också erinrar sig, att en av de
mest framträdande egenskaperna hos friskaran i
Sherwoodskogen var dess förmåga att plötsligt och oförmodat fylla en nyss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
