Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sigvard Malmberg: Granit och pansar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till posten i havsbandet, utspann sig följande replikskifte på
bergsknallen:
— Ni har det kallt häruppe, förstår jag.
— Ja, general, men det är ingenting mot nere i tältet!
IV.
Sälen sticker upp sitt gammelfarshuvud ur dyningen och
spejar med våtblanka ögon mot skäret. Nya, oroande ljud i alla
tonlägen fångas av hans fina öronsnäckor, utan att han med synen
kan forska ut någon förändring i den välbekanta konturen.
Han är inte den ende som blir lurad.
Föreningen mellan granit och pansar nalkas sin fullbordan.
I en utsträckning som knappast den djärvaste vågat drömma om
har det långa kustbandets särprägel tagits till hjälp i
befästningssystemet. Från Örskär i norr till Tjust i söder lyfter sig
urbergsformationens element ur vattnet som myriader öar, i
begynnelsen präglade av likartade rynkor och våglinjer, sedan under
jordskorpans nya vredesutbrott söndersprängda och
misshandlade fram till de fantastiskt växlande skepnader vi nu känner.
Dessa sprickbildningar och förkastningar bildar naturliga
försvarslinjer, från avhyvlade hällar och bådar till höjder och berg
med pucklar, knuvar, hymplar och allt vad det heter på
skärgårdsspråk, från konstlösa blockrösen till monumentala klippor.
Här finns raffinerat osynliga spärrar av uppgrundningar,
skyttevärn i jättegrytor och sprickdalar, istidsmejslade vallar och
vallgravar, allt i svagt glimmande granit och gnejs. Svenskt urberg,
det äldsta och hårdaste på jordytan!
Med betong och järn åstadkommer kunnigt folk mästerverk i
denna miljö; och maskeringskonsten får fritt spelrum. Utan att
kunna upptäckas ens från ett flygplan på några hundra meters
höjd vänder de grova pjäserna sina sicksackmålade eldrör mot
horisonten och sticker de smäckra luftvärnskanonerna sina
nätöverhöljda mynningar upp i skyn. Små svarta bunkersögon
tittar fram överallt på bergssidorna — nej, det måste vara fläckar
i mossan, inte kan det vara kulsprutehål eller mätstationer?
Dolda i dalgångarnas blommande grönska ligger förråd och
baracker, ty nu är tältperioden slut. Taggtråden kring dem smälter
hop med snåren. Själva berget lever: djupt därinne löper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:09:28 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1942/0314.html
