Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calla Anrick: Slutet handlar om Tjärö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte vattnet, sjön, havet, det var farligt, elakt, kallt och stormigt
och lycklig den som fick hållas i land.
Så var då ännu en sommar verklighet, en sommar kring
vattnet, i vattnet och på vattnet, en sommar, som i juni var så lång
så lång, att stockholmsvåningen med tarlatan kring kristallkronan,
kaltunsöverdrag på emmorna, papper i fönstren och palmerna
nedflyttade till gårdskarlen, som ofta lät dem återgå till sina
ursprungliga ökenvanor, den var så avlägsen i tid och rum, att den
nästan var borta ur ens medvetande.
Det tycks nu ha blivit något sorts fastställt axiom, att
skärgårdssommaren vid sekelskiftet bestod av toddybersåer,
punschverandor, badsumpar, snickerivillor och grosshandlare, kafferep och
snörlivsdamer som aldrig vågade bada, och allt mera
axiomatiskt tycks det bli, ju flera de blir som aldrig varit med på den
tiden. Friluftslivet räknar man till 30-talets sälla uppfinningar,
och den svenska sommaren, vårt oomkullrunkeliga privilegium
efter många månader av köld och mörker och väntan på våren,
har till och med blivit något av ett samhälleligt problem.
Vi tillbragte större delen av dagarna i en båt, i en roddbåt, vi
rodde över fjärdarna, pappa klädd i ett par uttjänta stadsbyxor
nedstoppade i resårstövlarna, ja just resår, och en gammal blank
kavaj med sådana där löjligt små slag — kan nu någon människa
förklara varför små rockuppslag skall vara så löjliga? Och att
mamma satt i fotsida kjolar och jacka med puffärmar hindrade
henne inte på minsta vis att dra upp femkilosgäddor och vittja
långreven i soluppgången.
Finns det en lukt som går upp mot den kring en gammal
sjöbod med ett par tjärdoftande roddbåtar vid en skranglig brygga
på sjögräsklädda ben, några döda abborrpinnar i sumpen, och
strömmingsskötarna som hänger till tork, våta och fiskfjälliga ...
Allt var primitivt, men ingen tycktes komma på den idén att
det var obekvämt; moderna bekvämligheter av idag fanns inte
heller i stadsvåningen och kunde alltså inte stå emellan oss och
lustgårdens fröjder. Man eldade i sin spis och späntade sina
stickor, tände sina fotogenlampor och fick lukt på fingrarna både i
stån och på landet; man slapp på Höl springa i långa stentrappor,
när man skulle hämta mjölken, och skurgolven var både färre
och mindre.
När jag var sjutton år såg jag för första gången på ett riktigt
västgötagods kor i en modern, oklanderlig, rationell lagård och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
