Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjöar, fulla med röding och laxöring, som veterligen aldrig någon
fiskat i; att så snart man lämnat de leder gamla tiders botanister
följde, hör dessa trakter till de botaniskt sämst kända i hela den
svenska fjällkedjan; och att Virihaure inte bara är vår
ojämförligt vackraste fjällsjö, utan åtminstone nu, när man inte kan
ta vägen dit över Norge, även den avlägsnaste och mest
otillgängliga. Ingenstans i vårt land väntar fler upptäckter på den som
fått ögon till att se med.
Vi fick en stark känsla härav redan då vi, en kamrat och jag, för
tre somrar sedan gjorde en hastig rekognosceringsfärd tvärs
genom det obebodda område, åtskilligt större än Uppland, som
sträcker sig väster och norr ut från Kvikkjokk. Överallt blånade
lockande, outforskade fjällmassiv och öppnade sig dalstråk där
just ingen gått fram. Vi gläntade på grinden till ett botanisternas
förlorade paradis. Mer än en skymt av dess härligheter hann vi
inte få, därtill var tiden för kort. Men vad vi sett var nog för att
få oss att avge ett dyrt löfte: vi skulle komma tillbaka.
För min del kunde detta inte bli av förrän i somras. Från
början hade våra planer gällt en hel expedition. Men när det kom
till kritan, smälte den ihop till två man, författaren och hans son
Tom, vars uppgift var att hålla den övriga expeditionen med
fisk. Senare skulle dock ytterligare tre medlemmar stöta till, vilka
vi här kan benämna med deras akademiska titlar: professorn,
docenten och amanuensen.
I Jokkmokk möttes vi av ett olycksbud: inga bärare stod att få.
Visserligen hade vi sänt en del grejor i förväg, som lappfamiljen
Labba tagit med då de flyttade till sitt sommarviste i Staloluokta
vid Virihaures sydöstra hörn. Men när man skall ligga borta från
folk i en månad och dessutom måste släpa på växtpressar och
gråpapper, liknar ens utrustning ändå ett mindre flyttlass. Vi
måste ha två bärare, hur omöjligt det såg ut. Dock, fotografen
Ludvig Wästfelt, oförliknelig till och med bland Turistföreningens
många nitiska och hjälpsamma ombud, utförde det omöjliga. Efter
att ha tillbragt en dag vid telefonen, hade han ordnat med bärare
åt oss. Den ene var nybyggaren och postföraren Teodor Nordlund
från Parkijaur. Enligt Wästfelt skulle denne vara på en gång »en
gammal fjällräv» och »självaste fiskgjusen». Någon klentrogen
läsare kanske tvivlar på att en så sällsam korsning existerar;
men jag kan intyga att beskrivningen stämde. Den andre var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
