Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
breddgraderna. Dels bildar en dylik fjälldal med tusen meter höga
tvärstup i norr en gigantisk drivbänk, där luften under klara
sommardagar skälver av stillastående hetta och det gror och växer
dygnet runt i det oavlåtliga ljuset.
Just en sådan dag lämnar vi Kvikkjokk. Himlen är en enda
blåtindrande salighet; fjälltopparna avtecknar sig i nålskarp relief;
och en fjällvråk som seglar någon kilometer till väders blir så
tydlig att man nästan tycker sig urskilja fjäderpennorna i hans vingar.
Under båtfärden genom Tarraätnos delta känns ännu inte
värmen. Tarraälven kommer inte från något jökelland som
systerfloden Kamajokk, dess vatten är inte grått, utan rinner
genomskinligt klart över den brunskimrande grusbottnen; men ändå för
den med sig svalkan från högfjällen. En rad av Karlfeldt om
»harrarnas guldbruna ström» ringer i örat, medan man låter
blicken följa strändernas ängsbjörkskogar över det solglittrande
vattnet. Det är som att fara genom parken kring älvkungens slott —
vilt, oberört och ändå fyllt av en drömlik harmoni. Klungor av
hägg hänger ut över strandbrinken som väldiga brudbuketter;
tysta, svartdjupa bäckar rinner stilla fram under valv av
silvergrått eller blankgrönt vide; mellan dungarna av låga björkar
öppnar sig gläntor, där alla norrlandssommarens blommor flammar;
och högt där ovanför lyser snöfjällen överjordiskt vita.
Vid Brobäcken blir älven för strid att längre vara farbar; där
börjar den långa stigen upp genom Tarradalen. Vi axlar
ryggsäckarna och tar de första stegen av de hundratusentals, som skall
föra oss till Virihaure och tillbaka. Stigen kröker, träden sluter
sig bakom oss: och med ens är vi inne i en annan värld. Mellan
oss och vardagens brådska, buller och ständiga förändring stängs
ljudlöst en osynlig, men ändå ogenomtränglig port av växande
avstånd. Hitom den finns endast fjällens tusenåra sabbat, där
intet förändras och ingenting sker; och in i den vandrar vi,
ensamma, fria, oåtkomliga som luftandar.
Här inne slår bedövande hetta emot oss. Luften ångar av fuktig
värme, och blommor och grönska sprutar i kaskader ur den släta,
svarta marken: man kunde förr tro sig vara i tropikerna än norr
om polcirkeln. Men i tropikerna finns inte sådana överväldigande
massor av ängsblommor. Och inte så mycket mygg. Ingen
barmhärtig vindpust jagar bort dess oräkneliga myriader. De bolmar
upp som rök ur videsnåren. De sitter i lager på hattar och kläder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
