- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1942. 1100-talet /
353

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kilometerlångt från branterna ovanför som vittnesbörd om gåtfulla
naturkatastrofer i det förflutna. Eller också silar vattnet ned från
fjällsidorna och skapar små starrmyrar och kalkkärr, där
brudsporrens skära blomspiror kan stå tätare än på någon sydsvensk
orkidéäng. Men framför allt vandrar man genom kilometer på
kilometer av ängsbjörkskog, där man vadar till halsen i blommor:
midsommarblomster, dubbelt högre än söderut, stormhattar som lyfter
sina blåvioletta blomspiror över ens huvud, purpurröd brudborste,
gula daldockor, gräddvitt älggräs, blekskär vändelört, gulgrön
kvanne, tolta med dess djuplila blomkorgar och egendomligt
flikade blad.

Det är ett överdåd utan like, som återkommer om och om
igen i ständigt nya skiftningar. Och till slut grips man av något
som nästan liknar övermättnad inför all denna sötma och
rikedom. Tarradalens tusenåriga, oföränderliga leende kunde verka
sövande som en arkaiskt entonig melodi, om det inte avtecknade
sig mot fjällens stränga storhet och om inte synerna som lyser
fram mellan björkkronorna oavlåtligt förändrades. Det sker
oändligt långsamt, fjällmassiven tycks aldrig komma närmare då man
rör sig, en meter i taget, genom deras gigantiska värld med små
vanmäktiga lilleputtsteg. Men när timme läggs till timme, ändrar
dock hela landskapet småningom uppsyn. Tarrekaises åskblå
ättestupor försvinner bakom en; Såmmartjåkkos djärva pik löser
sig sakta ur fjällmassorna och förvandlas så till en halvmilslång,
tusenmetershög, tvärbrant mur; mörka massiv skjuter upp och
skymmer Staikas vita evighetsdröm; och till sist, med astronomisk
långsamhet, vrider sig hela dalföret åt norr, den ljusa porten som
i öster öppnade sig mot Saggat och låglanden stängs igen, och
fjällvärlden sluter sig i alla väderstreck.

Kanske bör man helst följa Tarradalen ända tills björkskogen
slutar och övergår i videlandet kring Tarreluoppal: först när man
från fjällsidan där bortom ser tillbaka över det mångmila
dalstråket, får man verkligen en bild av den väldiga sträcka man
besegrat. Men vi ville så fort som möjligt komma bort från
myggen, upp på kalfjället; och jag mindes, hur gröna och lovande
några av de botaniskt helt okända fjällen väster om dalen,
Kartevare och Karranis, hade tett sig på avstånd vid tidigare besök.
Denna gång rodde vi därför över Tarraure och uppför jokken till
Tarraälvshyddan och tog sedan vägen över de lättgångna myrarna
i trädgränsen på Kuratjåkko och fjällen norr därom. I björkskogen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:09:28 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1942/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free