Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under Kuratjåkko hade en björn nyligen haft sina vägar. Han hade
rivit upp murkna stubbar för att leta efter myror; och i dyn vid en
bäck stod, tydliga som sigillavtryck, de väldiga spårstämplarna.
Lappväsendets nya hängbro över den vildsint vitskummiga
Kartejokk är knappast någon prydnad i landskapet. Men vi var i
alla fall nöjda att den fanns där, så att vi kom torrskodda över
och slapp riskera liv och lem i skumvirvlarna. När vi gick in för
att laga mat i en av de tomma kåtorna på den vackra vallen där
ovanför, hängde där som vanligt en läderpåse med salt till tjänst
för behövande färdemän. Men mjölpåsen, som borde ha hängt
bredvid, tittade man förgäves efter; tidens vrånghet gjorde sig
kännbar även här, långt inne i lappmarkerna.
Då vi nästa morgon knogat uppför den branta sluttningen, där
björkskogen står lika grann som någonsin nere i dalen, och med
ens kommit ut på kalfjället, erinrade jag mig som många gånger
förr Linnés ord, sedan han på Vallivare för första gången
överskridit trädgränsen: »När jag kom på sidan av det, tycktes jag
föras uti en ny värld, och när jag kom uppå det, visste jag ej, om
jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och
alla örterna voro mig obekanta. Jag var nu på fjällen».
Ingen mera konstfull beskrivning kunde bättre återge känslan
av något gåtfullt och ofattbart i det plötsliga omslaget, det mest
dramatiska svensk natur har att visa, från skog till fjällhed. Hur
ofta jag än passerar de tio, tjugo meter, som skiljer dem åt, kan
jag ändå inte övervinna min glada häpnad över att sålunda på
ett ögonblick »föras uti en ny värld», där allt är annorlunda än
nyss: växtligheten, markens beskaffenhet, synerna omkring en,
själva luften. Jag kan ju inte tala för de andra, jag kan bara svara
för mig själv; men när vi låg utsträckta på den första knuven,
som lyfte sig upp mot oändligheten, och såg ut över dalen, fylldes
jag så starkt av den svala, intensiva lyckokänsla som bara fjällen
kan inge att det var som om bröstet skulle sprängas. Detta var
årets ojämförliga krön. Som alltid på branta sydsluttningar under
varma dagar blåste det svagt uppför fjällsidan; myggen var borta;
solen brände utan att hetta; allt var omätlig tystnad och
fullkomlig klarhet; och då man med blicken drack in den väldiga,
oskymda utsikten och andades den tunna luften, greps man av en sådan
känsla av befrielse, att man tyckte sig sväva tyngdlöst högt
ovanför dalstråket där nere, rakt ut i falkarnas blåa revir.
För min del spelade det nog också in, att Kartevare inte svikit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
