Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sydsluttning, som mest liknar en botanisk trädgård för sällsynta
växter, och över sterila moränkullar, där blåsten rivit upp nakna
vindblottor och forntida isälvar skapat underliga trattdalar och
gruspyramider, bär det så ned mot Kätjaure; och sedan är det
bara några kilometer kvar till lapplägret vid Staloluokta.
Kanske borde man dock hellre säga lappbyn, eftersom väl ett
halvdussin familjer, de flesta lydande namnen Labba eller Blindi,
där har sitt stadigvarande sommarviste. Kåtorna har krupit upp i
björkkrattet på sydsidan av fjället, Unna Titer; och för den som
redan när tåget rullade ut från Centralen hörde skenskarvarna
dunka: Virihaure, Virihaure, känns det först som en besvikelse
att man inte kan se sjön från turistkåtan. Men det är dumt: man
bör i stället vara tacksam för varje gång man får gå stigen från
kåtan till båtlänningen. Virihaure är kanske inte Sveriges
vackraste sjö — fast jag aldrig sett någon lika vacker; att stigen är den
vackraste i vårt land är däremot säkert. Redan vid kåtan ser
man Ålmallojeknas väldiga glaciärfält lysa vitt tvärs över dalen
någon mil borta. Så småningom vidgas synkretsen: Sulitelmas
vilda jökelvärld stiger fram i söder, och på en liten fjällvål blir
sikten med ens fri även åt väster och norr. Plöstligt och otroligt
som en uppenbarelse strålar Virihaure fram.
Den synen är så överväldigande skön, att hjärtat vill stanna i
bröstet. Ingen kamerabild och ingen målning med ord eller
pensel kan göra den rättvisa. De kan aldrig fånga det väsentligaste:
känslan av gränslös vidd och salig frihet. Virihaure är stor som en
havsfjärd och har på samma sätt del i den klara oändligheten hos
rymden som den speglar. Men den är ändå inte större än att
fjällen också på dess andra strand har kvar sin majestätiska resning.
Man kunde kalla detta landskap klassiskt: det äger all den höga
ro och det ädla jämnmått som det ordet innebär. Det präglas
främst av de mjuka, vilande linjerna hos skifferbergen kring sjön.
Men ändå undgår det monotonin hos en lågfjällstrakt: de mäktiga
högfjällen längre bort med sina vassa tinnar och sin djärva
skulptur ger tavlan kraft och dramatiskt liv.
Först och sist får dock utblicken över Virihaure sin karaktär av
färgerna. Sjöns sydöstra del är fylld av det mjölkvita
glaciärvattnet från Tukejokk och Stalojokk; längre västerut är vattnet
genomskinligt som bergkristall. Denna motsats skapar det mest
otroliga färgspel i jade, malakitgrönt, lapis lazuli, turkosblått; på
natten, då solen står lågt i norr och eljest osynliga, vilt splittrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
