Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
toppar ute i Lofoten trollas fram som en dröm av bärnsten mot
guldgrund, kan vattnet anta skiftningar i purpur och djup rosa,
som förklarar Homeros ord om »det vinfärgade havet». Bergen
kring stränderna skiftar i smultna toner av mattgrönt, skiffergrått
och disigt fjärrblått; och över dem lyfter sig den väldiga kransen
av jöklar och högfjäll i klarblått och gnistrande vitt. Det är en
färgprakt, som kan tyckas barbarisk. Men i verkligheten ger den
bara en känsla av glans, fest, lysande överdåd; Virihaure är inte
endast den vackraste av svenska fjällsjöar, utan också den
ljusaste och gladaste.
Nej, det lönar sig inte att söka beskriva denna natur. Jag kan
bara försäkra — och många erfarna fjällkarlar kan bekräfta
mina ord — att Virihauretrakten är något alldeles för sig, något
olikt allt annat, som på sitt sätt är lika storslaget som de vildaste
delarna av Sarek eller Kebnekaise. En alpinist har inga
sensationer att söka här. Lika lite som färden hit upp kräver
bestigningarna i Virihaure-fjällen mer än vettig utrustning, fjällvana och lite
uthållighet. Men de kan ändå ha mycket att ge. Allakvare på
landtungan mellan Virihaure och Vastenjaure är inte mer än knappa
1 400 meter högt. Och dock vet jag inte många utsikter som kan
mäta sig med den från Allakvares topp. Jag har aldrig lärt mig
riktigt skatta utsikten från de högsta tinnarna, där landet
utbreder sig som en karta nedanför en: vad som lockar hos de
svårtillgängliga topparna är något helt annat — faran, triumfen
att ha besegrat svårigheter och ansträngning, den oförklarliga
tjusningen i att inte kunna nå högre. De vackraste och mest
grandiosa utsikterna får man längre ned, där man ännu har något att
se upp mot — som från Allak. Där tycker man sig se halva
Lappland. Jag har försökt räkna ut om man från någon punkt i vårt
land kan se fler glaciärer än där och fler tvåtusenmeterstoppar,
från Kebnekaisetrakten och Akka i norr runt hela Sarek till
Sulitelma i söder; men jag har inte kommit till något säkert resultat.
Säkert är att man ingen annanstans har motstycke till de båda
sjöarna, den urtidsgrå Vastenjaure och den färgstrålande
Virihaure, och till den samklang av högfjäll och stora vatten, som ger
denna Sveriges avlägsnaste trakt dess egenart.
Att närmare beskriva den vecka, vi tillbragte i väntan på
expeditionens tre försenade medlemmar, kan vara överflödigt. Men
uppriktig saknad skildes vi från Nordlund — han måste hem till
slåttern. Tom fiskade i Kätjaure tillsammans med gamle Tomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
