Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Käre läsare, inser du till fullo, vad det innebär att hitta en ny
svensk växt? I snart fyrtio år har man gått och fantiserat om den
stund då det omöjliga skulle ske. En fjällväxt måste det vara —
de sydsvenska arterna kan nästan alltid på något sätt ha kommit
in med kulturen. Med avund läste man om K. P. Hägerström,
Harry Smith, Gunnar Björkman och det fåtal andra, som
benådats med en dylik fantastisk tur. Och så en dag har det otroliga,
det otänkbara inträffat: man har själv funnit det gyllene skinnet,
fågel Fenix’ ägg, en ny växt i Sveriges fjällflora. Om det inte vore
hädiskt, ville man med Simeon utropa: Herre, låt nu din tjänare
fara i frid!
Efter detta föreföll allt annat ganska likgiltigt, den
överväldigande utsikten från toppen lika väl som det faktum, att
Stalotjåkko saknade toppröse. Det är dock eljest en underlig
känsla, medvetandet om att man trampar mark där med visshet
aldrig förr, sedan tidernas begynnelse, en människa satt sin fot —
att det i vår trånga, överbefolkade värld dock finns dylika ställen,
inte på Borneo eller i Tibet, utan här hemma i Sverige, och att det
förunnats en själv att vara den förste som råkar komma dit.
Självfallet reste vi ett röse: men det blev mycket mindre än det
annars hade blivit.
När vi sent på natten kom hem, trötta men lyckliga — åtminstone
jag —, myllrade kåtan av folk. Under dagens lopp hade två unga
damer från Stockholm anlänt och något senare Gösta Lundquist,
denna årsboks redaktör. De hade tagit med sig busväder
österifrån: nordosten satte in, i dessa trakter en lika pålitlig bärare av
regn och rusk som västan och dessutom ofta uthålligare. De
närmaste dagarna är ett alltför dystert kapitel att här dröja vid. Regnet
öste ner från morgon till kväll lika oavlåtligt som förut solskenet.
På sin höjd kom någon timmes uppehållsväder med falska löften.
Vid ett dylikt tillfälle startade de båda beklagansvärda
damerna sin återfärd; vi fick aldrig veta om de kom fram eller
drunknade på vägen. Vännen Gösta irrade omkring med sin
kamera, ej olik en skugga i den sollösa underjorden, och ropade som
Goethe efter mer ljus. Vi andra gjorde vanmäktiga försök att få
något uträttat inom fisket och botaniken, blott för att inom kort
drivas in i kåtan igen av den evinnerliga vätan. En gång hade jag
verkligen kommit så pass långt som upp under toppkammen på
Kerkevare, då ett skyfall tvang mig att slå till reträtt, så dyblöt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
