Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag inte brydde mig om att söka upp vadet över Kätjaurejokk, utan
plumsade i på måfå var som helst och höll på att rutscha utför
fallet. Aldrig har jag bättre än den eftermiddagen insett
sanningen av professor Hambergs välbetänkta ord i hans bok om
Sarek: »Vid hemkomsten till lägret», skrev denne högförståndige
man, »efter en ansträngande dag är en liten konjak en härlig, fast
ingalunda nödvändig sak.»
Till slut tröttnade vi att vänta på det hyggliga väder som aldrig
kom och beslöt att ge oss av. Dagen var, som det skulle visa sig,
synnerligen illa vald. Knappt hade vi fått packningarna färdiga
och satt i gång, förrän det började småstänka. Och när vi hunnit
över vadet vid Kätjaures västände tog det i på allvar. Vid minsta
beröring skvätte varje buske i videlandet skurar omkring sig som
en våt hund. Det lilla man såg av Kerkevare under de låga,
brådskande molnen var tätt vitstrimmigt av strida vattenfall. Vad som
i torrväder tett sig som gåtfulla stigar och gläntor bland
videsnåren hade förvandlats till bäckar och åar, där flödet från
fjällsidan forsade fotsdjupt. Och i Puolejokk, som vi förra gången
kunde vada över utan att bli våta ovanför kängskaften, nådde
vattnet oss nu halvvägs på låren.
Allt detta var dock bara ett stillsamt förspel till vad komma
skulle. Uppemot Eltivare såg det ut att klarna; och i barnsligt
övermod skildes jag från de andra för att ta en omväg över
topplatån och se efter vad som växte där. Tio minuter senare kom
syndafloden, med en storm som vi sedan uppskattade till minst
tjugo sekundmeter. Tjugo sekundmeters motvind känns på
kalfjället, där inget lä finns miltals omkring. Och värst känns den
samman med regn av sådant okristligt ursinne, att det liknar en
solid vägg av vatten och på en kort stund slår igenom sydväst,
gummikappa och gummibyxor som om de varit gjorda av
läskpapper. Att titta upp mot stormen mer än någon sekund i taget
var ogörligt: man fick ta en hastig kurs, borra ned huvudet
mellan axlarna igen och stappla vidare på känn, halvblind, bedövad,
lutad mot den vrålande luften som mot en fast kropp. Jag skulle
unna några av denna världens store att vara ensamma på fjället
i oväder: då skulle de kanske för en stund inse det fåvitska i
caesarsdrömmen om mannen som behärskar världen. Vi som tror oss
ha underkuvat naturen — vad vi ändå blir små, när vi på allvar
råkar ut för rymdens stora vrede; hur lättsövd urtidsskräcken
för natt och ensamma, tomma vidder ändå är också hos oss!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
