Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: Naturkänslan och landskapsdikten under 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tidens älsklingsterm, då det gäller att beskriva ett landskap,
är »pittoresk», och ständigt och jämt finner man 1700-talets
naturskildrare på jakt efter pittoreska landskap och utsikter.
Ursprungligen har ordet pittoresk egentligen blott betydelsen av
något som är värt att återgivas i målning, men med tiden kommer
det att innebära också något annat. Närmast kan det tolkas
som stämningsväckande, fängslande eller rörande, ja över
huvud taget som något som sätter åskådarens känsla i dallring
och anslår besläktade strängar i hans inre. Naturen har
härigenom subjektiviserats och satts i direkt förbindelse med
människans själsliv, den har fått nytt liv och nytt innehåll. Från
barockens dekorativt stiliserade yttervärld ha vi nu hunnit fram
till den naturbild, som Kellgren skönare än någon annan tecknat
i ett par av Den nya skapelsens mest inspirerade strofer:
Död låg naturen för mitt öga,
Djupt låg hon för min känsla död —
Kom så en fläkt ifrån det höga
Och ljus och liv i världen böd.
Och ljuset kom och livet tändes,
En själ i stela massan flöt;
Allt tog ett anletsdrag som kändes,
En röst som till mitt hjärta bröt.
Kring rymden nya himlar sträcktes
Och jorden nya skrudar drog,
Och bildningen och snillet väcktes
Och skönheten stod upp och log.
Då fann min själ sig himlaburen.
Sig sprungen av en gudastam
Och såg de under i naturen
Som aldrig visheten förnam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
