Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: Naturkänslan och landskapsdikten under 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folklivet; hans landskapsskildringar däremot vittna blott alltför
tydligt om författarens flitiga studier i den motsvarande utländska
poesien. Först med Bellman nådde den naturskildrande dikten
sin fulländning i vår litteratur. Hos honom finner man i underbart
harmonisk förening allt vad den nya naturkänslan strävade
efter att uttrycka. Han äger på en gång fantastiskt säker observation,
artistisk blick för färger och dagrar, utsökt sinne för ordens
valörer och djärv originalitet i motivvalet. Vad han behåller
kvar av den tidigare naturdiktens former och material, de
mytologiska och pastorala figurerna, rococostaffaget o. s. v.,
får genom hans geniala poetiska förvandlingskonst ett helt nytt
liv och förlorar sin konventionella karaktär. Bellman är
impressionist och skapar med en frihet, som visar att de personliga
iakttagelserna hos honom spela en roll vida betydelsefullare än
de litterära intrycken. Måsarnas flykt över Stockholms ström,
den blommande ängen vid Fiskartorpet, Mälarsträndernas ljusa
sommarfägring och fjärilen på Haga, allt detta har tillkommit
genom hans ögas snabba och hänförda iakttagelser. Hans diktning
betecknar därför i vår litteratur den givna kulminationspunkten
av 1700-talets naturpoesi.
Mindre betagande och oemotståndlig men likväl i sin art
betydande är den skald, som framför alla andra kan betecknas
som den genomförda naturbeskrivningens företrädare i den
svenska dikten, Johan Gabriel Oxenstierna. Hos honom får
landskapsdikten sin särskilda egenart därigenom att den alltigenom
är anknuten till den plats han älskade mest på jorden, det
Gyllenborgska släktgodset Skenäs vid Kolsnaren i västra
Vingåker. Här hade han växt upp, och hit återvände ständigt hans
tankar. Den idylliska sörmlandsnaturen med dess behagfulla
växling mellan skog, sjö och ängar stod alltid för honom som
det skönaste på jorden, och vart han än kom behöll han
minnena från Sundängen och Näsberget levande i sitt inre. Genom
sin starkt litterära inställning kom han dock att i sin diktning
skildra allt detta med vida mindre omedelbarhet än han egentligen
skulle ha önskat. Skildringen av den vackra sörmlandsbygden
och dess folkliv tar ofta, alltför ofta form av den
traditionella pastoralen, iakttagelsen undanskymmes av
mytologiska allusioner, och det konkreta uttrycket ersättes av
omskrivningar, bakom vilkas mångordighet man har svårt att
fånga den enkla verkligheten. Någon gång kan han dock nå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
