Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Manne Hofrén: I 1700-talets spår. En reserapsodi från östra Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bygdens egna konstnärer ofta nog fått släppa sin fantasi lös i
rokokoskulptur i guld och färg eller i trohjärtat naiva altartavlor.
Nära kyrkan bodde prästen. Också han fick under denna
tid sin bonings storlek och plantyp reglerade genom förordningar.
Under detta sekel började prästgården mer och mer att byggas i
två våningar och även i övrigt få en mera herrskapsmässig
uppsyn. I stort sett var prästgården dock ännu bebyggd som en
större bondgård -— något som den ju också var så länge prästen
skulle livnära sig på boställets åker och äng. Det sistnämnda
kunde vara krävande nog berättar A. G. Barchaeus, som från
Tjust antecknar, att han hört talas om präster »som stupa med
postillan i diket».
Om en av de detaljer, som höra kyrkvallen till, erinrades vi
alldeles särskilt när vi passerade Ljungby i Södra Möre och där
sågo det ståtliga sockenmagasinet — ett väldigt timmerhus i
tre bottnar, som stod som ett monument över en av 1700-talets
sociala nyheter, sockenmagasinsinrättningen, ett spannmålslager
upplagt under goda år som en försäkringsfond för de dåliga. I
många sakristior förvarades på 1700-talet och senare skatter av
silverbägare och silverskedar, erlagda som pant för
spannmålslån ur sockenmagasinet. »I hungers nöd stiftade doctorinnan
Brita Emerentia Bäckerström denna magazins inrättning» stod
det över den gustavianska portalen och på en av järnståndarna
vid trappan läste vi »Frukta Gud, som gifwer Dig bröd och alt»,
och på den andra »Denna trappa är hungroga gäster helgad» —
det hela en erinran om att 1700-talet också var den begynnande
filantropiens sekel. I samband härmed ägnade vi skyldig
vördnad också åt en annan rik bruksägarfru, Anna Cederflycht, som
lät bekosta och uppföra det Cederflychtska fattighuset i Västervik,
ett för tiden magnifikt stenhus, ritat av Carl Hårleman.
Från 1700-talets borgargårdar och stadsgator fördes på
mornarna boskapen ut på bete på stadsägorna, och de kringströvande
svinen vållade ohägn också inom stadens hank och stör — den
svenska landsortsstaden hörde intimt samman med kringliggande
landsbygd därigenom att borgarna i stor utsträckning även
idkade lantmannanäringar.
Den glada, ljusa svenska småstaden i trä, som vi se den
överallt i landet, framstår för oss i stort sett som ett stycke 1700-tal.
Men ofta ta vi fel härvidlag, ty de tid efter annan rasande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
