Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Stockholm och Carl Michael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholmsnaturen och Bellmanssången. Hela landskapet här har något av
rokokolinjens graciösa nyckfullhet och dess skiftande, spelande,
skärmytslande solregnslynne är underbart sammanvävt med
diktarens. Ett evigt guerillakrig mot tråkigheten men inga stora
utblickar, inget egentligt slutmål för ögat. Man kan inte tänka sig
Bellmans sånggudinna ute på slätten eller vid öppna havet eller
uppe bland bergen i en natur ämnad att föda bred epik eller
stor dramatik. Nej, men just här där naturen inte envisas att
berätta något till slut och inte heller samlar sig till några
dramatiska knalleffekter. Den släpper lekfullt ett motiv och tar upp
ett annat, dess karaktär är lyrisk och anekdotisk, det är över den
något av kvinnligt koketteri och något av barnets
uppfinningsrika men ändock begränsade lek med en ständig återkomst mitt
i växlingen. Ja, man kan verkligen fråga sig om de halvt lyriska,
halvt berättande Epistlarna med deras krans av i ständigt nya
belysningar framskymtande figurer inte har ett direkt samband
med den ring av idyller som omger kungliga huvudstaden.
Vi har nu en stund hållit oss på landbacken, men det kunde ju
också vara lustigt att ta en titt på Bellmansdikten loverande i
Stockholms vattenvärld. Låt oss promenera ut på den
kilometerlånga Västerbron, där den lyfter sitt väldiga stålspann högt över
Riddarfjärden vågor. Det är tidig morgon, det ljusnar mot
storstadens arbetsdag och tusentals cyklar pressar sig uppför den
breda, festligt stigande brobanan, som tycks bära rakt upp i ett
stort rosigt bolmande moln. De första solstrålarna stryker över
norra Mälarstrandens och Söderhöjdernas funkiskuber, som
liknar tärningar vilka alla visar sexor. Det är en av de stoltaste
utsikterna i det moderna Stockholm, broarnas stad. Kan du nu
däruppifrån — kanske med hjälp av Elias Martins etsningar och
akvareller — för ditt öga framkalla Olles lilla menlösa höbåt
stävande in från Lovön och Hessingen med grönsaker, selleri och
äpplen? Och Marjos julle som med lövbrodd och lamm syftar in
mot tullen vid Långholmsstranden? Vid Ekensbergs värdshus
rullar redan kägelkloten. Marieberg är i farten med sitt kinesiska
porslin. Salpetersjuderiet på Kungsholmen föranleder ett
opassande skämt med Ulla, som redan hotats av paltarna, dåtidens
sedlighetspolis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
