Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Stockholm och Carl Michael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
självtillfredsställd och kände sig inte bara som ett led i ett
ändlöst framsläpande historiskt sammanhang. Enligt Bellman
lämpade sig det ärevördiga förgångna ända sen syndaflodens och
gubben Noaks dagar bäst för muntra travestier och parodier.
Och det är egentligen i strid med sångarens egen anda, när vi så
pietetsfullt och forskarnitiskt vårdar våra Bellmanstraditioner.
Man knäppte ett dammkorn från spetskråset och vägrade att
ta det som var alltför fjärran i tid och rum på allvar. Gå och se på
sjuttonhundratalets teatervilde, där han står i en monter ute på
Drottningholm. Hans höftvalkar av tagel och hans lilla koketta
panterskinn säger mer än ord. Han är genomträngd av
rokokourbanitet och fullkomligt salongsmässig. Det ursprungsvilda är
oändligt fjärran.
I en spöknovell om vår måttlösa och av den uppdykande
urondskans hotade epok säger H. G. Wells något om att »ramen
kring nuet är sprängd». På Bellmans tid var ramen kring nuet
inte sprängd. Och det måttlösa var inte föremål för någon
dyrkan.
Härmed är vi inne på det intressanta kapitlet om Bellman och
stockholmarna. Efter läsningen av Epistlarna och Sångerna
måste en utomstående fråga sig, om staden bara var befolkad
med krögare, krögarkäringar, förfallna krogkunder, musikanter,
dansmästare, kypare, källarflickor och gatnymfer. Grevar och
baroner skymtade visserligen på krogbalerna, men de är bara
ditsatta för kontrastens skull och aldrig levandegjorda med
diktens trollspö som de andra. Ännu starkare blir detta intryck
inför ordenskapitlen. Här kan man verkligen, liksom när
Shakespeares Falstaff i Henrik den fjärde före slaget vid Shrewsbury
mönstrade sin tropp, tala om »etthundrafemtio trasexemplar av
den förlorade sonen». Men när Epistlarnas figurer trots sin
verklighetskärna till stor del är skiftande och fria fantasigestalter, så
är fördettingarna och trashankarna i Ordenskapitlen fullt
autentiska stockholmsfigurer väl kända till namn och data ända från
vaggan till rännstenen, ett i sanning ödsligt typgalleri som ibland
kommer en att tänka på skräckrummet i ett panoptikon. I
Epistlarna fanns det å andra sidan en sak som i allmänhet var
väl preciserad och fullt autentisk och det var lokaliteten. I
Ordenskapitlen däremot raglar alexandrinerna ut i dionysiska
landskap, endast sparsamt strödda med lokalkolorit. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
