Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Stockholm och Carl Michael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nej, förklaringen till Bellmansdiktens »låga» motivval är inte
social, utan den bottnar i hans sångarlynnes egenart.
Förkommenheten måste ha sin speciella lockelse för en genius inställd
på det parodiska. Det gladde den store skämtaren att vända
upp och ned på tidens solenna ordensväsen med sina
parentationer över von Ehrensugga och von Källarcreutz och att inför
en skrattande församling förevisa vapensköldar med förgyllda
svin och röd näsa i blått fält. Han visade sin rikedom just
genom att strö skämtets glitterguld över själva det obotliga
förfallets trasiga klutar. Där döljer sig också en hemlighetsfull
estetisk kvalitet just hos dem, som givit upp, som inte längre
ävlas, som inte längre har någon framtid. Deras nu brinner och
flämtar mot en mörk och effektfull fond, deras halvt rädda,
halvt övermodiga rop, deras ivriga men hjälplösa gester blir fynd
för den bacchiska komiken. Men djupast sett är det humorns
brytning mellan ljus och skugga, övermod och förtvivlan,
livstörst och dödslängtan, som skalden söker bland alla dessa
skuggväsen. Och när det blir som bäst samlar sig hans dikt till det
obeskrivliga leende vemodet i strofer som dessa:
Hör klockorna med ängsligt dån
Nu ringa för en Bacchi son,
För Riddarn Lundholm där i vrån,
Af döden upsluken!
Se Ordens Peruken!
Se Stjernan på’n!
Hör klockorna vid mörksens tull!
Sof gamle Lundholm, sof lull lull.
Cupido sjunger vid din mull:
Om nånsin din Maka
Skull’ kysst på din haka,
Hon blifvit full.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
