Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Iter dalekarlicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan före landsvägsnätets förnyelse satte järnvägarnas
tillkomst de första sprängskotten i den gamla landskapsbilden.
Tag i fantasien bort järnvägar och bilvägar, och 1700-talsbilden
av själva landskapet träder genast närmare.
Men fåfäng den som sörjer över utvecklingen. Människan är
slav under sina uppfinningar, det finns ingen återvändo. Låt oss
i stället sträva att göra de nödvändiga ingreppen i landskapet så
skickligt och skonsamt som möjligt, och låt oss komma ihåg att
järnvägar och bilchausséer ha brutit den tunga isoleringen, stärkt
samkänslan bygderna emellan och gjort hela vårt land
tillgängligt för oss alla. Det gäller bara att begagna dem på det rätta
sättet, att lämna järnvägsstationen eller bilen och till fots eller
på cykel söka sig ut i den svenska terräng, där skönheten ännu
blommar på närhåll vid stigen och i de stora utblickarna.
Skillnaden mellan förr och nu i fråga om själva färdandet
illustrerades direkt för oss, som genom ett helt landskap följde
samma kosa som en resenär på 1700-talet. Med vår egen
kombination bil-apostlahästar klarade vi snabbt de långa avstånden
och nådde vart som helst in i terrängen. I sin skildring av
dalaresan nämner Linné ingenstans uttryckligen hur sällskapet
färdades. Gång på gång talas om hästarna, aldrig om några åkdon.
Att man red och inte åkte var helt enkelt så självklart att det
aldrig föll Linné in att särskilt nämna detta. På ett ställe säger han
dock — det gäller slipstensgruvorna i Orsa: »Man steg här af
hästen, att dem nogare betrakta.» Ordet resa, som Linné ständigt
använder, sammanställes numera sällan med en färd på
hästryggen, men i övre Norrlands obygder har man i språkbruket
kvar resa även i betydelsen gå till fots.
Från Åsarna (byn Åsen) i Älvdalen har Linné en ytterst
intressant notis om vägförhållandena. Han säger: »Alt intill Åsarna
har man haft från Falun god landsväg, som här i ett moment
quitterades. Den vägen man igen fick, var likare en fä- eller
myrväg, än någon viam communem. Han var hazarderlig att gå,
än mer att rida, aldeles omöjlig att köra; ty det ena stenskäret
låg på det andra.»
Den »goda landsväg» Linné talar om var den i våra ögon
ytterst smala, backiga väg vi följde över Stutsarvet och som vi
sedan återfunno här och där i någon övergiven, igenvuxen,
knappt märkbar slinga i terrängen på sidan om den nya vägen.
På vägen mellan Bjursås och Rättvik mötte vi två cyklister.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
