Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Iter dalekarlicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ystade långt uppe vid bodarna, arbetade det övriga byfolket
med slåttern på andra håll i det stora skogslandet. Från bygden
klövjade man upp till kölarna och levde lägerliv här vid myr
efter myr i ända till fem, sex veckor. Vintern kastade sin skugga
framför sig; nu gällde det att säkra födan åt kor och småkreatur
för sju, åtta mörka, kalla månader. Det hopskrapade höförrådet
fick drygas ut med renlav, bark och torkat löv. Vad som växte på
lindorna hemma i byn räckte nätt och jämnt åt hästarna.
Myrhöet sattes upp i hässjor, där det fick sitta till vintern, då
snöföret gav möjlighet att köra hem det till byn.
Var det bra slåtterväder, blev man färdig med en myr på
några få dagar, men regnväder kunde förvandla dagarna till
veckor. Då täljde man skedar och skålar för att ändå göra något
nyttigt och få tiden att gå. Nöden kunde infinna sig vid
slåtterboden i skogen under sådana väntans dagar och ängslan för
vintern gnagde i sinnet. På en skål som vi funno i Älvdalens
hembygdsgård och som avbildats härintill, sågo vi följande inskrift:
»1782 då när jag är wid makmyra ifrån 26 juli til 4
agusti och inte bärga it strå. gud wet wad som blir af
os i år. wi hoppas dä bästa. makmür d 3 agusti 1782.»
De knappa och uttrycksfulla orden, skurna i träet av en stadig
hand, tala om människor tvingade att lita på sig själva och sitt
arbete i en stor, karg och oberäknelig natur. De tala också om
fromhet och förtröstan på fädrens vis. Ur den situationen och
de orden stiger den gamla bondetiden, 1700-talet, fram för oss,
sentida efterkommande i det svenska folkhemmet.
Den sommar då Linné färdades genom Dalarna var lik alla
andra sedan hundratals år tillbaka. Byarna voro tomma, folket
fanns på skogarna. Ingen människa kunde då föreställa sig
de väldiga förändringar som sedan skulle komma. Nu ligga
hundrade och åter hundrade fäbodvallar öde och det stora
flertalet myrslogar sedan länge övergivna. Hela denna myrslåtter,
som från byn grep många mil ut över skogsvidderna är stadd
i utdöende. Det är vallodlingen, höskörden från öppen åker
hemma vid byn, som gjort myrslåttern onödig och åstadkommit
denna genomgripande förändring i sommarens arbetsliv.
Vallodlingens begynnelse ligger visserligen långt tillbaka i tiden;
bergsmännen, som voro före sin tid, började redan vid mitten
av 1700-talet så gräsfrö i kornet på täkterna kring Falun. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
